En tid av försummade möjligheter

De senaste tjugo åren är en tid av försummade möjligheter. Olof Palmes och Willy Brandts avspänningspolitik ersattes med konfrontation. Irak, Libyen, Jemen och Syrien visar att distanskrig slutar med att träffa det egna blocket i form av terror. En blick på historien i närstående områden kan åtminstone i Europa motverka upptrappning.

Georgiern Djugashvili alias Josef Stalin spökar ännu i Europa, likaså den polske adelsmannen Felix Dzherzinsky som ledde hans hemliga polis. Det är ändå sant att Sovjetunionen var ryskdominerad, liksom senare också satellitstaterna i östblocket. Stalin utvidgade inbördeskrigets läger till ett system som enbart överflyglas av den industriella grymheten i Hitlers förintelseläger. De tyska koncentrationslägren förbereddes mentalt av kolonialhistoriens illdåd i namn av högre och lägre stående raser och förintelsen hann utplåna miljoner innan rasideologin diskrediterades.

Liksom förintelsen vilar kolonialismen, där också Danmark och Sverige var involverade genom slavhandeln, fortfarande tungt över Europa. Kolonialmakterna profiterade på exploaterbar arbetskraft i sina lydområden och förhållandena var där slaveriartade även efter att slaveriet officiellt avskaffades i olika skeden under 1800-talet. Den ryska livegenskapen motsvarar i en viss bemärkelse det västeuropeiska kolonialslaveriet. Att livegenskapen fortbestod ända till 1861 beror bland annat på att Ryssland var en kontinentalmakt med vidsträckta landområden, ett slags inre kolonier som gjorde kolonier (och slavar) på andra kontinenter ointressanta.

Det finns där en viss likhet med 1800-talets USA, där de exploaterade också fanns i det egna landet. Slaveriet i USA upphävdes formellt två år efter upphävandet av livegenskapen i Ryssland. I själva verket var flera av Förenta staternas "founding fathers" slavägare. USA bygger inte bara på nybyggares "driftighet" utan i lika hög grad på slaveriet och övertagande av land genom förintelse av den ursprungliga indianbefolkningen. När det är tal om den ryska livegenskapen undanskyms dessa omständigheter lätt.

Ofta framhävs att Sovjetunionen bekräftar en auktoritär rysk tradition utan större sinne för människovärde, varvid parentes sätts kring det ryska folkets revolutionära protest 1917. Samtidigt diskrediteras just denna revolution som startskottet för Sovjetunionen. Det råder en viss motsättning mellan dessa två synvinklar. Det är som om man inte kan avgöra om det är "kommunisterna" eller "ryssarna" som skall bekämpas: än tala om kontinuitet, varvid Ryssland som sådant är skyldigt, än om spår av den kommunistiska ideologin, varvid bolsjevikerna är skyldiga.

I det förra avseendet har också svenskar skäl att vara försiktiga om de inte vill förvandlas till ostentativa kopior av den österut riktade Karl XII i Kungsträdgården. Krigen mellan Sverige och Ryssland före 1808 inleddes oftare av Sverige än av Ryssland, något som även bidrog till att det nya Finland 1809 så snabbt valde att acceptera storfurstendömet. Det utlovade mer fred än den svenska versionen av det som på mellaneuropeiska breddgrader kallas "Drang nach Osten".

Att den ryska tiden i Finland senare fick panslavistiska förtecken är också sant, men gäller i jämförelse med den tidigare sekellånga historien framför allt ett par årtionden före 1917 och ett återfall genom Stalins aggressionskrig 1939. Finland under autonomins tidevarv hade lyckan att kunna kombinera fredsepoken med institutionerna från den svenska tiden och dessutom ge det finska språket med dess karelska och ortodoxa inslag dess rättmätiga plats. Ur ryskt perspektiv är historien däremot djupt präglad av svenska, franska och tyska fälttåg i det egna landet. Att förstå detta är väsentligt när ett västligt block i dag utvidgar sig österut – även om det förvisso också stämmer att Ryssland, liksom andra dåtida stormakter, redan i samband med Polens delningar på 1700-talet bedrev sin egen maktpolitik.

Stalins Sovjetunion började vittra sönder vid samma tid som de västliga kolonierna genom frigörelsekrig vann sin självständighet. I Indokina och i Sydamerika övertog USA därefter kolonialmakternas roll, men åtminstone Vietnamkriget fick ett slut genom opinionens tryck. Dagens problem kretsar kring en ny form av konflikter, där aktörerna är svårare att urskilja. Den globaliserade världen står på sätt och vis för det stadium som i den politiska teorin har förknippats med den söndervittrande staten. Resultatet är inte ekonomisk jämlikhet utan tvärtom en koncentration bortom all politisk och medborgerlig kontroll, paradoxalt nog grundad på ett slags permanent revolution.

Världen omstöps i svindlande takt. Kulturella identiteter som på olika nivåer gynnar medborgerligt engagemang är i denna köp- och säljvärld närmast ett marknadshinder. Reststaten har i vissa länder ännu en social funktion, men dess uppgift blir alltmer en förlängning av marknadskrafterna, och detta också då det gäller så kallad säkerhetspolitik. Genom socialdarwinismen finns i neoliberalismen även drag som har likheter med vissa ingredienser i 1900-talets fascism (konkurrens, selektion och pur genomslagskraft som sociala funktioner).

Lättare blir situationen inte heller genom den tilltagande likriktningen inom de medier som har tolkat väderstrecket väst som sin politiska ledstjärna. Ibland känns det rent av som om dessa utlöpare av den rådande världsbilden ser det som sin uppgift att trappa upp spänningarna i världen i ett slags förtäckt behov av våldsam förlösning – och i dessa tecken stänger ögonen för västblockets äventyrliga konfrontationspolitik. Östblocket, där alla beslut fattades i Moskva, hade med säkerhet inte heller varit en bra garant för världsfreden, men det blocket finns ju som känt inte längre. Den ryska regeringens agerande under de senaste åren är förmodligen mest ett svar på det som långt före händelserna i Kiev 2014 kändes som ett hot. Saken blev inte bättre av att en fientligt uppträdande militärallians trängde sig allt närmare de städer som under andra världskriget bar namnen Leningrad och Stalingrad.

Det känns mycket artificiellt att i dag med patos i rösten deklarera att vi är en del av väst om detta avser västblocket och inte västerlandet. Lika historielöst som att förneka Stockholms, Hansans eller kristendomens inflytande i Finland. Västerlandet omfattar även det grekiskt inspirerade bysantinska arvet som levde vidare i rysk tradition och livsform, i konst, musik, religion, vetenskap och litteratur – en väsentlig del av den västerländska kulturen och avgörande för dess inre jämvikt.

Jan-Ivar Lindén är filosofie doktor och undervisar i filosofi vid universiteten i Heidelberg och Helsingfors samt är kurator för Stiftelsen för verkningshistoriska studier

Hälsningar från riksdagen

Politiken möter många utmaningar, inte minst från populistiska och bakåtsträvande rörelser i Finland och i Europa. Jag vill fortsätta som riksdagsledamot och arbeta för en politisk kursändring i värdefrågorna. 15.3.2019 - 15.02