En symfonisk värld stadd i upplösning

Susanna Mälkki dirigerar Mahler utan känslomässiga överdrifter.Bild: Stefan Bremer

Susanna Mälkki dirigerade en av Mahlers svåraste symfonier på fredagens konsert med Helsingfors stadsorkester.

Helsingfors stadsorkester i Musikhuset 20.4. Dirigent: Susanna Mälkki. Mahlers nionde symfoni.

Mahler är en tonsättare som passar Helsingfors stadsorkesters klangkultur och allmänna estetiska profil nära nog perfekt och det var ingen tillfällighet att John Storgårds valde att avsluta sin HSO-egid i december 2015 med en Mahlersymfoni, den lika enigmatiska som oupphörligt fascinerande sjuan.

Hans efterträdare på chefdirigentposten, Susanna Mälkki, har fortsatt den fina traditionen med gedigna framföranden av de populära symfonierna nr 2, 5 och 6 och valde intressant nog att redan nu knäcka den, efter sjuan, kanske hårdaste nöten; nian.

I nian söker sig Mahler delvis redan bort från bekanta marker mot outforskade domäner – resan skulle fortsätta i den ofullbordade tian med sin utvidgade tonalitet – och såväl melodiken, harmoniken, kontrapunkten och, i slutändan, själva dramaturgin tycks mot slutet av den innerligt världsfrånvända Adagiofinalen vara stadd i upplösning.

Dekonstruktionen till trots handlar det till stora delar ändå om ett karakteristiskt fullödigt mahlerskt, protopostmodernistiskt tonspråk med bland annat den obligatoriska ländlern – här mer icke-dansant än någonsin – ett närapå burdust anfallande scherzo och en mängd citat från såväl kolleger som ur den egna produktionen.

Nyktert och osentimentalt

Susanna Mälkki höll sig även denna gång med en föredömligt nykter och osentimental Mahlersyn och lät sig aldrig förledas till några som helst känslomässiga överdrifter eller på näsan-skrivningar. Läsningen klockade in på 78 minuter, vilket är något snabbare än genomsnittet, men man fick ändå inte i något skede känslan av att det skulle ha varit onödigt bråttom någonstans.

Tvärtom lät Mälkki de musikaliska skeendena så att säga rulla på av egen kraft och med egen tyngd och hennes insats bestod närmast i att styra dem i optimal riktning. Precis vad som förväntas av en dirigent som förstår sitt partitur, med andra ord, och Mälkki tillät musiken andas på ett naturligt och ändamålsenligt sätt.

Det fanns mycket att beundra även i HSO-musikernas spel, trots att tolkningen kanske inte hunnit sjunka in till hundra procent, och ett speciellt lyft på hatten får denna gång Mika Paajanen för sitt milt auktoritativa sätt att leda valthornsgruppen samt Jan Söderblom för en stark, och känslig, insats på konsertmästarpallen.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00