En svensk ambassadör talar ut

Vi kan inte förvänta oss att varje svensk ambassadör skall producera ett vittnesmål om världen och tiden i Finland. Därför är det glädjande att en så färsk skildring av en tung svensk diplomat sett dagens ljus, skriver Pär Stenbäck om Anders Lidéns nya bok.

Anders Lidén: Diplomati och uppriktiga samtal. I FN, Mellanöstern, Afrika och Finland.

Carlssons 2017

Helsingfors är en prestigefylld placering för en svensk diplomat. Att vara ambassadör i Finland garanterar en central samhällsposition, ett ståtligt residens vid Salutorget samt, naturligtvis, en intensiv arbetsperiod. Det är ett mångsysslarjobb att rapportera om politik, ekonomi och näringsliv. Dessutom har besöksintensiteten från Stockholm ökat markant när de svensk-finländska förbindelserna tagit några jättekliv framåt, inte minst inom säkerhets- och försvarspolitikens område.

Om detta och mycket annat skriver Anders Lidén, ambassadör i Finland fram till hösten 2016. Trots den normala svenska förbindligheten innehåller hans memoarer "Diplomati och uppriktiga samtal. I FN, Mellanöstern, Afrika och Finland" en del kritiska iakttagelser, även om tiden i Helsingfors.

Som boktiteln antyder har Lidén en lång och händelserik karriär bakom sig fram till pensioneringen. Det slår mig hur lite besökarna på ambassadens mottagningar egentligen vet om värdens tidigare karriär och liv. Vi utgår från att Stockholm sänder en erfaren och mångkunnig person, ofta någon med kunskaper om Ryssland. Av Lidéns memoarer framgår att han arbetat med alla centrala figurer i svensk politik, från Olof Palme till Carl Bildt, och umgåtts med internationella profiler från Yassir Arafat till Kofi Annan.

Lidén fascinerades tidigt av Mellanöstern och upplevde dramatiska perioder i det krigshärjade Libanon. Roten till detta är tydligen en kibbutz-vistelse i Israel under de formativa åren, följd av en doktorsavhandling om israelisk politik. Han döljer inte sin irritation över den tidvis starka pro-palestinska riktningen i svensk utrikespolitik. Ändå fick den unga diplomaten med Beatles-frisyr uppleva massakern i Sabra och Shatila.

Sveriges närmande till Israel inleddes med Göran Persons besök 1999, det första en svensk statsminister gjorde sedan Erlanders besök 1962. 1999 tillträdde även Lidén som ambassadör i Tel Aviv, av allt att döma en önskeperiod i hans karriär.

Insyn i FN

Men Anders Lidéns största insatser inom svensk diplomati gjordes utan tvekan inom FN. Dit kommenderades han i olika omgångar, då Sverige var medlem i säkerhetsrådet och som Sveriges FN-ambassadör från 2004 till 2010. Memoarbokens pärm pryds också av den klassiska bilden från FN: författaren i generalförsamlingens talarstol.

Hans grundliga redovisning för den svenska insatsen i FN öppnar intressanta perspektiv på en mindre stats möjligheter att påverka de fem nejsägarna, de fem stater som med sin vetorätt kan blockera de flesta framsteg. Läsaren får en god inblick i det ibland haltande EU-samarbetet och i FN-maskineriets förhalning av reformer av rädsla att mista sina välbetalda jobb, samt i samspelet med den övriga världen.

På 1960-talet ledde jag Studenternas FN-förening vars uppgift var att ingjuta förtröstan på världsorganisationens fredsbevarande roll. Även om FN i dag kan upplevas som en besvikelse, måste man nog tillstå att det idoga diplomatiska arbetet fortsätter, motgångarna till trots.

På sin centrala post konfronteras Lidén med de flesta av 2000-talets ledande svenska politiker på deras snabbesök i New York. Hans analys av deras kunskaper och lämplighet är för det mesta välvillig, men till exempel bilden av Carl Bildt är mera nyanserad, delvis gillande för hans mod men kritisk till hans utläggningar på områden utanför hans direkta intressesfär.

Finlandsbilden

Sedan över till det avslutande kapitlet om tiden i Finland. Den föregicks av en parentes då Lidén kanske drabbades av längtan till ungdomsårens aktivistdiplomati. En avgående FN-ambassadör kunde ju göra anspråk på en behaglig reträttpost i ett välordnat land, men Lidén valde Mugabes Zimbabwe, ett land i fritt fall. Vistelsen där blev ändå kort för hustrun Linnea och Anders, kantad av besvikelser över bristande framsteg i landet. Han sökte och fick posten i Helsingfors 2012.

De flesta svenska ambassadörer på väg till Helsingfors har som vägkost att inte glömma de finskspråkiga. Finlandssvenskarna flockas ju som bin till residensets honungsburk. Några modiga diplomater har lovat att lära sig finska, men de flesta har gett upp. Legendariska Johan Molander, bland annat ryskkunnig, tog flitigt lektioner och höll ett litet tal på bruten finska för en besökande lärargrupp. En amper dam stegade fram till honom och dömde i skarpa ordalag ut hans finska. "Då gav jag upp", berättade ambassadören för mig.

Kanske var det Lidéns sinne för ett komplicerat tjänsteuppdrag som fick honom att avsätta lunchtider för Sannfinländarnas ledargarnityr. Soini, Niinistö och Halla-Aho passerar revy. Samtalet med den sistnämnda, på engelska, återges så här:

"För honom är samhörigheten med Norden och Sverige inte självklar. Han vill ha ett enspråkigt Finland ... Åland är för honom ett problem. Öarna ... kan gärna få bli självständiga eller förenas med Sverige, hellre än att tjäna som ett argument för en fortsatt svenskspråkighet i Finland. Enligt Halla-Aho representerar svensktiden en period av kolonialt förtryck."

Ojämlik relation

Ingen pardon alltså. – Hur uppfattar egentligen en svensk ambassadör kulturklimatet i Finland? Lidén gör tummen ner, alltför dystert och deprimerande, med Svenska Teaterns pjäser i moll och ett luciatåg som sjunger psalmer!

Och det politiska klimatet: Man är besatt av Ryssland, vilket irriterar en multi-diplomat med ett bredare perspektiv. I en rapport hem skriver han att Finlands östliga tillhörighet är något som Ryssland underblåser för att kunna placera Finland i den ryska intressesfären, och tillägger att "Finnarna är förbluffande mottagliga för detta".

Det borde stämma till eftertanke att en svensk observatör ser så mycket servilitet, till exempel vid riksdagens 150-årsjubileum 2013. Då var det bara tre partier, SFP, Vänsterförbundet och De gröna, som avvek från de övrigas mönster att tacka Ryssland för nådegåvan. Lidén berättar också om en ambassadör som andas förståelse för Krim-annekteringen. Inte ens Paavo Lipponen eller Carl Haglund får rena papper av honom.

Vår omskrutna pragmatism i Rysslandspolitiken gör oss förmodligen halvblinda. Finlands goda förhållande med grannen borde bygga på större jämlikhet, tillägger Lidén.

Hanaholmen saknas

Något förvånad är jag över att Lidén inte nämner Hanaholmens svensk-finländska kulturcentrum som i praktiken är ambassadens förlängda arm när det gäller att behandla de bilaterala frågorna. Däremot är det trevligt att han vill tacka den mångåriga trotjänaren på ambassaden, Mona Askolin-Pellinen.

Vi kan inte förvänta oss att varje svensk ambassadör skall producera ett vittnesmål om världen och tiden i Finland. Därför är det glädjande att en så färsk skildring av en tung svensk diplomat sett dagens ljus. Boken är lättläst och fungerar som en utmärkt repetitionskurs om händelser som präglat svensk utrikespolitik under de senast fyrtio åren.

Det är inte enbart de som lärde känna den korrekta och alltid vänliga socialliberalen Anders Lidén under hans tid här som kan välkomna den, även en bredare publik får en fin inblick i svensk diplomati i världen.

Pär Stenbäck minister