En stad av ljud

Vi upptäckte ljudet efter semestern. Hör du det där, frågade min sambo, men jag trodde först att hon inbillade sig. Det tar ju lite tid att återanpassa sig till storstadens larm.

Men snart hörde jag det också, och snart var det det enda jag kunde tänka på. På dagen, när jag satt hemma och skrev, och på natten, när vi skulle sova.

Det var ett odefinierat ljud som hördes från gatan, i en hög frekvens, ungefär som en tjurskallig dammsugare som någon glömt att stänga av.

Det värsta var att vi inte visste varifrån det kom.

Jag gick ut på gatan och försökte lokalisera ljudet. Det tycktes komma uppifrån. Jag gick upp på vinden. Ja, det hördes tydligare här än på gatan.

En skorsten kanske? En ventilationsfläkt?

Jag kontaktade disponenten men förstod att det skulle vara svårt att skapa engagemang kring ett obestämbart pipande.

Jag ringde till grannhusets fastighetsskötare och frågade om de kände till något nytt system som installerats efter sommaren. Det måste du fråga restaurangerna om, svarade de.

Så jag gjorde det, gick ner till restaurangerna på gatan, men ägarna svarade att de stänger av allt till natten.

Efter fyra veckor var vi desperata. Jag sov i vardagsrummet. Öronproppar? Nej, det hjälpte inte, eftersom ljudet var i en sådan frekvens att det hördes ändå. En kväll kom jag ihåg något min svåger berättat, att det fanns speciella läten som man kunde spela för sovande småbarn, som dränkte omgivningens buller. Jag gick in på Spotify och hittade flera: "Lugnande havsljud", "Tropisk regnskog", "Regn och åska". Till slut valde jag "Vitt oljud för nyfödda". En imitation av ljudet i en livmoder. Det lät vetenskapligt.

Och det funkade faktiskt. I två minuter. För sedan tog loopen slut och började om. Däremellan var det tyst precis så länge att det djävulska pipandet från gatan trängde in i skallen.

Till slut kom disponenten. En handlingskraftig och trevlig man. Han stod, bokstavligen, på taket och spanade ut över Rödbergens takåsar. Jo, han hörde också ljudet. Men varifrån kom det?

Gissningsvis från andra sidan gatan.

Hos grannhusets disponent svarade man att det absolut inte var på deras ansvar.

Men en morgon – när vi sovit speciellt dåligt – klev jag in på grannhusets disponentbyrå. Väggarna fulla med mappar, dammiga krukväxter i fönstret, en air av bekvämlighet. Här hade man nog inte lyft ett finger på länge.

Nej, de kunde inte hjälpa mig.

Kan ni ge mig telefonnumret till husbolagets styrelse?

Nej, det är konfidentiella uppgifter.

Öh… det är det ju inte?

Jo, faktum är att det är det.

Men, så klart – det är det inte. Till slut luskade jag ut namnet på en av grannhusets styrelsemedlemmar, och möttes av en trevlig finlandssvensk Husisläsare som själv nämnde ordet "Kafka" när han hörde min historia.

Femton minuter senare stod jag på grannhusets vind tillsammans med en fastighetsskötare och såg hur han vred ner reglaget på en av restaurangernas överbelastade ventilationsfläktar från max.

Ljudet försvann. Det kändes som att få sitt liv tillbaka.

Och historien hade kunnat sluta där, med att vi levde lyckliga i resten av våra dagar.

Men i går kom ljudet tillbaka. Och dessutom vaknade jag klockan 5.49 i morse av att sopgubben kom och krossade kartong med glädjen hos en treåring som häller ut sina legobitar.

En dag, om det så ska bli min död, ska jag sova gott hela natten.

Philip Teir Författare och journalist

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00