Dagboken speglar hat och naivitet

Sommaren 1950 tillverkade Mona Leo sin första docka i papier-maché, Döden. Året därpå startade hon Helsingfors dockteater och blev en föregångare inom denna konstform. På bilden sitter hon med dockan Janne, teaterns största stjärna.Bild: Privat

Den 14-åriga flickan växte upp och blev en pionjär inom dockteatern. Mona Leo tillverkade sina dockor själv och turnerade land och rike runt med sin teater. Minnena av "brödrakriget" bar hon med sig hela livet.

I januari blir vi kontaktade av barnboksillustratören och författaren Veronica Leo. Hon har läst att vi gärna tar emot läsarminnen från inbördeskriget 1918 och skriver att hon har kopior av sin mors, Monica Ehrströms, dagböcker från januari 1918 och framåt.

– Originalen är deponerade hos Finlands svenska litteratursällskap, skriver Veronica Leo.

Det är upptakten till både besök och mejlväxling. Vi fördjupar oss i dagböckerna och Veronica Leo kommer själv till redaktionen under ett av sina besök i den forna hemstaden Helsingfors. Veronica Leo, 82, lever i dag i Uppsala.

– Min mammas familj bodde på Norra Esplanadgatan mittemot Svenska teatern. Man kan säga att hon bevittnade gatustriderna 1918 från första parkett.

Monica Ehrström ska senare i livet bli känd som den stridbara dockteaterpionjären Mona Leo. Att vi har att göra med en viljestark ung dam med en säregen förmåga till reflektion märker man tydligt redan i tonårsflickans dagböcker.

– Hon avskydde skolan men läste kolossalt mycket vid sidan om. Dagböckerna är välskrivna och mogna men visst lyser "fjortisen" igenom, säger Veronica Leo.

Hon tar de unga danskavaljererna som exempel: den unga flickan följde ynglingarnas färd från balen ut på Finska vikens is och vidare till Reval med den förälskade tonåringens hela känslosvall.

– När pojkarna kommer tillbaka har hon svårt att förstå hur mycket de har förändrats. Senare i livet hade hon vad jag vet ingen närmare kontakt med dem.

Dagböckerna speglar på ett förfärligt sätt det hat som rådde mellan vita och röda. Min mor kunde omöjligen förstå de rödas situation vid den här tiden.

Överlag är den unga Monica oskuldsfull i synen på kriget. Eftersom dagböckerna på inget sätt är tillrättalagda är de i all sin autenticitet fascinerande läsning. Samtidigt är det otvetydigt en partsinlaga från den vita sidan.

– Dagböckerna speglar på ett förfärligt sätt det hat som rådde mellan vita och röda. Min mor kunde omöjligen förstå de rödas situation vid den här tiden. Hon var heroisk till naturen och såg till en början kriget som ett ädelt uppdrag för män.

Med tiden vidgades Monas syn.

– Det som har varit i säck hamnar i påse, säger Veronica Leo och beskriver sin mor som en andlig sökare som dock aldrig anslöt sig till någon "ism". Hon gick sin egen väg.

Skilsmässor

Efter inbördeskriget slutade Mona skolan. Åren 1921-1923 studerade hon konstindustri i München. Om den tiden och mycket annat skriver hon i memoarerna Att leva sitt liv som ett barn (ETA, 1983). När Mona kom hem gifte hon sig med Olof Enckell och fick sonen Kristofer. Äktenskapet slutade i skilsmässa. Senare gifte hon om sig med Paul Heinrich Leo och i det äktenskapet föddes Veronica Leo. Men också det äktenskapet slutade med skilsmässa, och Mona Leo levde resten av sitt liv som ensamstående.

– Genom sitt korta äktenskap med Olof Enckell kom min mor i kontakt med den unga finlandssvenska intelligentian, kretsen kring den modernistiska tidskriften Quosego. Hon mötte själsfränder – men stöttes också ut av dem som felaktigt gav henne hela skulden för skilsmässan.

Veronica Leo väger noggrant sina ord när hon talar om sin mor.

– Hon var till all lycka inte bitter till naturen så hon lät sig inte störas. Hon hade förmågan att hysa "glad förväntan", vilket också framgår av dagböckerna. Roligare än själva balen var drömmen om hur underbar den kunde bli.

Mona Leo var en konstnärsnatur. I ett skede startade hon smyckestillverkning men det gick inte så bra.

– Det var den enda kris jag bevittnat. Den sommaren formade hon sin första docka: Döden. Det var startpunkten på hennes egentliga livsuppgift, dockteatern.

Det var också som pionjär inom dockteatern Mona Leo blev känd. Än i dag finns hennes dockor att se på teatermuseet i Helsingfors.

Som vuxen jobbade Veronica Leo vissa perioder med sin mor, bland annat gjorde de dockfilmen "Den osynliga handen" 1962  tillsammans. Filmen belönades med en Jussi-statyett.

– Men mina första steg som tecknare tog jag faktiskt på Husis, under Henrik Tikkanens tid vid tidningen.

Veronica Leo flyttade småningom till Sverige där hon fortfarande bor och är verksam. Mona Leo flyttade i sin tur först till Snappertuna, och senare till Ekenäs, där hon levde sina sista nio år.

– Jag månade mycket om min mor, särskilt på gamla dagar. Till all lycka förstod jag tidigt att skilja på mamma och person. Som mamma saknade hon pysslighet, som person var hon oändligt stimulerande.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33