En smak av diktatur

Bild: Aris Messinis

Recep Tayyip Erdoğan valdes på söndagen inte bara till Turkiets president, han fick också nästan en diktators makt.

I söndagens val i Turkiet gav ungefär hälften av de som deltog i presidentvalet sin röst åt president Recep Tayyip Erdoğan. I parlamentsvalet förlorade hans parti AKP sin majoritet. Den säkrades i alla fall i praktiken av ett ultranationalistiskt stödparti.

Ungefär hälften av de turkar som röstade litar på det tidigare styret och tror att det är bra för landet, men nästan hälften ville alltså inte att AKP och Erdoğan fortsätter leda landet i en allt auktoritärare riktning.

Det ligger inte i Erdoğans natur att förena folket genom kompromisser och försoning. Därför fasar många för vad som kommer att hända då han nu dessutom får en juridiskt ännu starkare ställning än tidigare.

I många auktoritära länder finns det en opposition som ofta är splittrad, vilket gör ledaren och det ledande partiet mer svårslagna och starkare än deras egentliga väljarstöd. I Turkiet kunde den här gången en stor del av den brokiga oppositionen i alla fall samarbeta, mycket tack vare det republikanska CHP-partiets försonliga presidentkandidat Muharrem Ince. Han fungerade som en samlande kraft som talade för ett helt annat Turkiet än vad Erdoğan står för. Det gav honom över 30 procent av rösterna

Till oppositionens besvikelse räckte det i alla fall inte till en andra omgång då Erdoğan fick 52 procent av rösterna. Beskyllningarna om valfusk duggade tätt och oppositionens valobservatörer talar om tio procentenheter mindre för Erdoğan.

Utöver påståenden om valfusk under själva valdagen fördes hela valrörelsen under orättvisa premisser då Erdoğan och hans AKP kontrollerar de viktigaste medierna och därmed gynnades. Den sittande presidenten vägrade också att delta i någon valdebatt.

Erdoğan har varit i maktens centrum i Turkiet i 15 år, först som premiärminister och sedan 2014 som president. Under den här tiden har han och hans styressätt förändrats radikalt.

Det har gått två år sedan kuppförsöket i Turkiet. Undantagslagar råder ända sedan dess och under den här tiden har Recep Tayyip Erdoğan befäst och förstärkt sin makt avsevärt. Oppositionen och andra kritiker har trängts in i ett hörn, mer än 50 000 i fängelser. Över 100 000 offentligt anställda har sparkats från sina tjänster eller i praktiken tystats med andra metoder.

En omstridd och jämn folkomröstning i fjol gav presidenten utvidgade befogenheter som nu träder i kraft och närmar sig diktatoriska mått. Bland annat får presidenten mer makt över rättsväsendet, han kan utfärda förordningar utan parlamentets godkännande och premiärministerposten slopas.

Enligt presidentkandidat Ince är det "en sorg för demokratin och Turkiet". Vi vet ännu inte hur Erdoğan kommer att använda sig av denna makt.

Turkiet är ett stort land i Europas sydöstra hörn på gränsen mellan den kristna och muslimska världen. Det är fråga om ett gränsland mellan kulturer, religioner och nationaliteter och många historiska konflikter ligger både under och på ytan i området. Relationerna till många grannländer är ansträngda.

Vad som händer i Turkiet påverkar inte minst närområdet men också Europa och även Nato, där Turkiet är med. Problematiska relationer både till EU och USA stärker inte Turkiet.

Också landets ekonomi har blivit allt sämre. Inflationen är hög, valutan tappar i värde och underskottet är rejält i bytesbalansen.

Den turkiska ledaren har stora utmaningar.

Kan den relativa framgång som Muharrem Ince nådde i presidentvalet och de stora folkskaror han samlade ge en samlad opposition råg i ryggen eller kommer presidenten att kväsa varje spirande hopp?

Erdoğan har makten att göra det, men han har också en möjlighet att försöka förena folket om han vill. Ett enat folk gör Turkiet starkare, men inte nödvändigtvis Erdoğan.

I sitt segertal konstaterade han att med ett valdeltagande på 87 procent har Turkiet lärt andra länder en läxa om demokrati. Han har fel, diktatur kan aldrig vara demokrati.

Tommy Westerlund Ledarskribent