En skål för Shakespeare

Välljudande. Alex Freeman vet hur han får en kör att klinga med öppna ackord, långa linjer, rofyllda sonoriteter och till och med avsiktligt falska harmonier. Bild: Lars Johnson

Alex Freemans nyskrivna körstycke blev höjdpunkten när Helsingfors kammarkör firade Shakespeare i lördags.

KÖRMUSIK

Helsingfors kammarkör

Dirigent Nils Schweckendiek. Otto Tolonen, gitarr. Vaughan Williams, Freeman, Martin, Tavener, Henze. Tempelplatsens kyrka 23.4.

William Shakespeare har influerat tonsättare i alla tider så till den grad att han tveklöst kunde förlänas en staty också i alla världens konsert- och operahus. Genom verk som Romeo och Julia, En midsommarnattsdröm, Falstaff, Otello, Macbeth och Kung Lear har han inte minst gett upphov till operor, men också skådespelsmusik, baletter, sånger, symfoniska tondikter och så vidare.

I lördags, på årsdagen 400 år efter Shakespeares död, lyfte Helsingfors kammarkör fram körverken och visst skall det konstateras med en gång att hans texter inspirerat till något av den vackraste körmusik som skrivits. Ralph Vaughan Williams Three Shakespeare Songs (Full Fathom Five, The Cloud-Capp'd Towers och Over Hill, Over Dale) från 1951 har ett djup och en värme i harmonierna som om tonsättaren hade fått en klar uppenbarelse.

Steget är inte långt till Frank Martins (1890–1974) året innan skrivna Fem sånger om Ariel som är ungefär så expansiva och sköna som tonartsbunden körmusik kan bli. I sångerna med text ur Stormen finns en dramatisk nerv och intensitet och karakteristiska betoningar i texten som gör att både textförfattaren och tonsättaren framstår i ny dager för mig.

Och även om jag personligen inte tidigare har hänförts av John Taveners musik, kändes de tre tonsättningarna av sonetterna nummer 3, 18 och 71 på allt sätt lyckade i sin avskalade enkelhet som accentuerar spänningen mellan valda harmonier och med sopraner som får ligga i i änglaregistret.

Självskriven höjdpunkt

Konsertens beställningsverk, Alex Freemans A Wilderness of Sea, kombinerade text ur både Stormen, 64:e sonetten och Förväxlingskomedin och blev till ett stort och omfattande körverk och en självskriven höjdpunkt under kvällen. Freeman vet hur han får en kör att klinga med öppna ackord, långa linjer, rofyllda sonoriteter, till och med avsiktligt falska harmonier och visslingar. När verket dessutom skräddarsytts för kammarkörens röster – speciellt minns man David Hackstons kontratenorsolo och Mirjam Solomons höga sopran – var resultatet anmärkningsvärt välljudande.

Helsingfors kammarkör sjöng tacknämligt rent kvällen igenom under ledning av Nils Schweckendiek och körklangen lät varmare och mera utvecklad än när jag senast hörde kören i lika stor sammansättning, vilket viskar om utveckling i rätt riktning.

Körverken interfolierades med tre av Hans Werner Henzes sologitarrtonsättningar ur Royal Winter Music, gitarrsonaten baserad på Shakespeares karaktärer, och även om idén i sig var kul, och även om Otto Tolonen spelade ytterst sensitivt och expressivt, förblev Henzestyckena en aning för esoteriska för att tillföra ett egentligt mervärde till helheten.

Konserten kan avlyssnas på Yle-arenan.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning