En satirisk klassiker lever vidare

Bild: HBL arkiv

Zinaida Lindén tipsar om hejdlöst rolig sommarläsning.

Rysk litteratur fokuserar främst på filosofiska problem, men mitt i allt tungsinne glänser ett vitalt och utåtriktat stråk av humor. Gogol och Bulgakov i all ära, men även Ilja Ilf och Jevgenij Petrovs roman Tolv stolar (1927) har gett energi och livsglädje åt många generationer. Den har filmatiserats (Leonid Gajdajs version från 1971 visades i Finland) och har även blivit en musikal.

Alla vi som kommer från Ryssland kan något ur Tolv stolar utantill. Den är ett kulturfenomen som alla som har att göra med Ryssland borde känna till.

År 2013 utkom den på svenska i en uppfriskande nyöversättning av Bengt Samuelson. Till skillnad från översättarna Ester och Josef Riwkin (1937) hade Samuelson tillgång till det ocensurerade manuskriptet av boken.

Tolv stolar är en mustig reseskildring med en tidlös äventyrsintrig. En osannolik duo, den charmige svindlaren Ostap Bender och den tilltufsade, pompöse aristokraten Vorobjaninov jagar en skatt som lär finnas gömd i en av stolarna. Deras konkurrent är prästen fader Fjodor som fått nys om juvelerna under bikt.

Ilf och Petrov skapar ett märkvärdigt persongalleri i olika miljöer: Volga-området, Kaukasien, Moskva. I Tolv stolar travesteras en del klassiker: Bender är släkt med trickstern Jingle från Pickwick-klubben, idén med en gömd skatt härstammar från Sherlock Holmes-novellen De sex Napoleonbysterna, de orter som duon passerar för tankarna till Gogols Revisorn och Döda själar samt Historien om en stad av Michail Saltykov-Sjtjedrin. Samtidigt odlar Ilf och Petrov, representanter för Odessa-traditionen, ett finurligt språk som än i dag ger upphov till aforismer. År 1931 publicerades uppföljaren Den gyllene kalven. En annan epok stundade: år 1933 brändes Tolv stolar på bokbålen i Tyskland.

Till skillnad från Bulgakovs Mästaren och Margarita är Tolv stolar ingen bitter bok. Journalisterna Ilf och Petrov förhöll sig entusiastiskt till socialismens landvinningar. Varför var romanen förbjuden åren 1949–56? Om ni frågar mig, hade författarna utan att veta om det krossat det viktigaste av leninismens postulat, om det ryska proletariatets ledande roll. Deras Ryssland bebos av småföretagare, byråkrater, kälkborgare. De proletärer som skymtar i romanen, portvakten Tichon och mekanikern Metjnikov, är båda två suputer av rang och hör knappast till "den medvetna arbetarklassen".

Mitt exemplar av boken fick jag år 1982 av min moster från Warszawa. Där kunde man köpa den, dock inte i Leningrad. Den råkapitalism som blomstrade upp i Ryssland på 1990-talet gav kultromanen en ny aktualitet. I dag undrar jag hur den uppfattas av de klerikala: fader Fjodor är nämligen en ganska elak karikatyr av en ortodox präst.

Man kan läsa boken på två sätt:

1. som en skildring av 1920-talets zeitgeist då NEP (Nya ekonomiska politiken) gav privatföretagare ett andrum och då en relativt fri konstnärlig verksamhet var möjlig.

2. som en tidlös skröna om människors laster och svagheter.

I vilket fall som helst är det en jätterolig bok som kan rädda sommaren för mången nordisk läsare. "En värmande lägereld", skriver Inga-Lina Lindqvist i Aftonbladet.

Zinaida Lindén Författare

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Mångsidiga museiupplevelser lockar till Lahtis

Mer läsning