En ruin från första början

Danmark i krig. Drottning Margrethe och försvarsminister Gitte Lillelund Bech på besök hos de danska trupperna i Helmandprovinsen 2011. Till höger överste Jens Riis. Bild: EPA/DANSKA FÖRSVARSMINISTERIET

Nato-landet Danmark är inte längre ett oskyldigt lilleputtland, utan en stat som under de senaste 15 åren varit aktivt involverat i fem krig och konflikter. Carsten Jensen har skrivit en roman om danska soldater i Afghanistan.

ROMAN

Carsten Jensen

Den første sten

Gyldendal 2016

Trots att nästan 20 år gått sedan jag sett honom senast, kände jag ögonblickligen igen honom. Hans bild fanns på förstasidan i alla danska dagstidningar och han var sig alldeles lik. Vi hade gått i samma klass i gymnasiet och använt nästan alla lektioner till att diskutera och argumentera, eftersom vi var oeniga om nästan allt. Men vi respekterade varandra och var därför också vänner.

René dog i Afghanistan i början av 2013. Han var 39 år gammal och far till två barn, då han dödades av en vägbomb. Därmed blev han den sista danska soldat som miste livet i Afghanistan.

Från 2002 fram till Renés död omkom 43 danska soldater i Afghanistan. Många av dem dog i regelrätt strid med talibanstyrkor, för de danska soldaterna var inte där som fredsbevarare – som fallet är med de finska soldaterna – utan som aktiv part i kriget. Från och med början av kriget fram till augusti 2013 då de sista danska enheterna lämnade landet, har nästan 10 000 danska soldater stridit i Helmand-provinsen sida vid sida med amerikanska och brittiska styrkor. Danska soldater har också varit aktivt involverade i krigen både i Irak och i Syrien. Danska jaktplan bombar som bäst i Irak och Syrien och en grupp elitsoldater väntar på att bli skickade till Mali.

Att Danmark blivit en krigförande nation har haft stora konsekvenser för landets självförståelse. Plötsligt är det inte längre ett oskyldigt lilleputtland, utan en stat som under de senaste 15 åren varit aktivt involverad i fem krig och konflikter. Och de flesta danskar har därmed mer eller mindre haft kriget inpå livet.

Inget berättigande

Allt det här har naturligtvis också satt sina spår i konsten, där vi under de senaste åren har upplevt en riktig boom av dansk film, teater och litteratur som på ett eller annat sätt handlar om danskar i krig. Det senaste inslaget, och tills vidare höjdpunkten i denna tendens, är Carsten Jensens roman Den første sten, som handlar om danska soldater i Afghanistan.

Carsten Jensens internationella genombrott var den historiska romanen Vi, de drunknade (2006, på svenska 2008) om handlar om flera generationer av danska sjömän. En viktig poäng i romanen är att Danmark alltid har varit ett öppet land som tagit lärdom av andra kulturer. Utöver sitt författarskap har Jensen i snart fyra årtionden varit en tongivande intellektuell i den danska och nordiska debatten, och i egenskap av sådan belönats med Olof Palme-priset 2009.

Det är också som debattör och intellektuell Jensen under de senaste åren gjort sig känd som en av de skarpaste kritikerna av kriget i Afghanistan, ett krig som han i början förhöll sig tämligen positiv till. Men han har besökt Afghanistan otaliga gånger sedan 1970-talet och därtill bott och delat krigsvardagen med de danska soldaterna i Helmandprovinsen. Och det var just ett besök på ort och ställe som övertygade honom om att Nato och de allierade nu blivit en destabiliserande faktor i Afghanistan och att det därför inte längre fanns något som berättigade deras närvaro där.

Krigets mening

I Jensens nya roman Den første sten följer vi ett kompani danska soldater som försöker finna mening med kriget och sin egen insats i det. Det finns ingen egentlig huvudperson, i stället zoomar berättelsen omväxlande in på de olika soldaterna och deras vardagstillvaro i Camp Bastion, som de just anlänt till då romanen inleds. Samtalen mellan dem utrycker hela tiden spänningen mellan en önskan om att få komma ut i strid och rädslan för att dödas av en vägbomb under ett patrulluppdrag utan att över huvud taget ha gjort någon skillnad:

"Hvad med os? Hvem vil overhovedet forstå en skid af, hvad der skete her? Et årstal på mindetavlen fortæller, hvornår du døde. Hvad var dit bidrag? Du kørte på en vejsidebombe, eller du trådte på én. Det er altså dit bidrag til sejren i Afghanistan, indførelsen af demokratiet, frigørelsen af kvinderne, uddannelsen af børnene, alle de fremskridt, vi er her for at skabe: at træde på en vejsidebombe?"

Det är i beskrivningen av livet i Camp Bastion som romanen når sin höjdpunkt. Här står kompanichefen Steffensens försök att komma överens med lokalbefolkningen genom diplomati som en bild av hur hopplös och tillfällig hela militärinsatsen i Afghanistan egentligen är, och det visar också hur frågan om vem de allierade samarbetar med mest av allt handlar om rena tillfälligheter.

Att beskriva krigets hopplöshet genom att beskriva dess vardag är emellertid inte Carsten Jensens enda ärende. Efter att vi lärt känna flera av soldaterna, når vi så romanens vändpunkt som inträffar när gruppchefen Schrøder leder in soldaterna i ett bakhåll och 13 av dem dödas. De överlevande kräver vedergällning, och en grupp soldater ger sig ut för att hitta Schrøder, som försvunnit ut i det afghanska landskapet tillsammans med talibanstyrkorna, och utkräva hämnd.

Jakten på Schrøder blir det bärande elementet i resten av romanen, där soldaterna enbart drivs av hämndlystnad. Men jakten förgrenar sig an efter, och visar å ena sidan hur grymt och omänskligt kriget är, och å andra sidan hur komplex situationen i Afghanistan är. Medan soldaternas gemenskap smulas sönder och de själva börjar handla amoraliskt, upplever de på nära håll hur ett krig aldrig är svart-vitt och hur vän kan förvandlas till fiende – och tvärtom.

Humanistiskt manifest

Komna 350 sidor in i romanen presenteras vi så för en jagberättare som reser till Afghanistan för att hämta hem de danska soldaterna med livet i behåll. Han heter Khaiber, han är dansk-afghan och arbetar för den danska underrättelsetjänsten. Med honom leds vi ännu djupare in i krigets tragik och lär oss förstå något av den afghanska kulturen. Men det är också här som romanen blir en smula för dramatisk och action-präglad, på ett sätt som inte alltid är helt trovärdigt, vilket leder till att läsaren lite mister intresset under de sista hundra sidorna.

När detta sagts skall det ändå fastslås att Den første sten – precis som Vi, de drunknade – är en stor episk roman. För genom att Carsten Jensen zoomar in på krigets grymhet, på döden och meningslösheten, blir resultatet ett humanistiskt manifest. Det handlar om att krig alltid är kaotiskt, alltid utkämpas mellan människor och alltid har fatala konsekvenser. Eller som Khaiber retoriskt uttrycker det i slutet av romanen:

"Er det sandheden om ethvert mindesmærke over krig? Det vil fra starten være en ruin?"

Det är svårt att inte bli imponerad av Carsten Jensen, som både författare och intellektuell. I den här romanen kommer vi alldeles tätt in på de soldater som kämpar på liv och död, och det är genom deras erfarenhet vi förstår krigets fasa och meningslöshet. Det är i sig en imponerande bedrift – och mer än nog som anledning till att läsa romanen. Efter avslutad läsning är det också svårt att inte hålla med Jensen om att kriget i Afghanistan var ett gigantiskt misstag. Och det gör förlusten av de 43 danska soldaterna ännu mera outhärdlig.

Claus Elholm Andersen

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning