En rivning av Urdsgjallar kan förhindras

Bild: Niklas Tallqvist

Lyckad arkitektur ”i finlandssvensk tappning” från åren 1960–1980, då ekonomi och politik nog så ensidigt tilläts styra byggnadsverksamheten, är minsann en ovanlighet. Att i dag riva TF:s hus från denna tidsperiod skulle vara något av en finlandssvensk kulturskandal.

I HBL (19.9) fastnar blicken vid rubriken "Arkitektens familj hoppas att TF-huset inte rivs". Som läsare föreställer jag mig rubriken något omskriven: "Reima Pietiläs dotter Annukka hoppas att Dipoli i Otnäs inte rivs". Vad händer egentligen på gamla TF?

För trettio år sedan, 1989, ombads jag att inför en utställning på Finlands arkitekturmuseum åstadkomma en översikt av Finlands betongarkitektur under 1960- och 1970-talen. Uppdraget gav mig anledningen att plöja igenom två årgångar av arkitektförbundet Safas tidskrift Arkitekten. Jag kunde därefter bilda mig en helhetsbild av de enskilda arkitekturobjekt i rengjuten betong som tidskriftens redaktion önskat ge synlighet under de två ovannämnda decennierna.

Mitt slutomdöme blev att inom landets gränser kunde TF:s nationshus "Urdsgjallar" betraktas som ett av tidsperiodens tio viktigaste enskilda arkitekturobjekt i rengjuten betong. Dessutom råkade Kurt Moberg vara den enda finlandssvenska arkitekten som tack vare TF:s hus fick synlighet i sammanhanget.

TF och Dipoli bör i Otnäs uppfattas som en helhet där en mindre skogsglänta en gång fick rollen att skilja åt och förena de två byggnaderna med varandra. Vardera behövs för att bevara den helhet som byggnaderna tillsammans bygger upp. TF:s Urdsgjallar är sålunda i likhet med Dipoli en tidsenlig och samtidigt en historiskt unik byggnad som givetvis bör vara skyddad i stadsplan. Att detta inte är fallet beror på ett mänskligt misstag från Esbo stads sida. Genom att föreningen beslutar att bevara huset kan försummelsen emellertid lätt rättas till.

Under min studietid då högskolan flyttades till Otnäs var det tack vare "De äldres råd" på TF som Teknologföreningen avstod från egna lokaler i det då aktuella Dipoli-projektet och i stället beslöt sig för att bygga eget. Det visade sig vara ett klokt beslut. Studentkåren och den finskspråkiga nationen TY tvingades några år senare sälja Dipoli på grund av ekonomiska problem. Att ha ett eget hus vars användning man själv kan bestämma över är ett gott råd som också i den aktuella situationen kan vara bra att hålla i minnet. Som en minoritet i ett större sammanhang blir TF lätt överkörd och har svårt att hävda sin ställning och särprägel.

Lyckad arkitektur "i finlandssvensk tappning" från åren 1960–1980, då ekonomi och politik nog så ensidigt tilläts styra byggnadsverksamheten, är minsann en ovanlighet. Att i dag riva TF:s hus från denna tidsperiod skulle vara något av en finlandssvensk kulturskandal.

Vad Teknologföreningen i dag skulle behöva är ekonomisk och teknisk expertis som i klartext kan stöda föreningen genom att ge besked om hur husets ekonomi och renovering skall skötas när Urdsgjallar bevaras för framtiden. Vad gäller användningen av själva byggnaden kunde en nordisk dimension som redan antyds i byggnadens namn vara en strategi i rätt riktning.

TF:s hus ska ses som en tillgång, inte som en belastning.

Tore Tallqvist, professor emeritus (arkitekturhistoria), Helsingfors

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Många vill välja ekologiskt – också hos frisören

Mer läsning