En renhjärtad fullträff

Vill inte sköta ren. Lene Cecilia Sparrok försöker byta identitet, från föraktad same till majoritetsbefolkningen. Bild: Kinghill

Det är hög tid att en film som Sameblod gjorts – och en lättnad att resultatet är så konstnärligt helgjutet.

DRAMA

Sameblod. Manus & regi: Amanda Kernell. I rollerna: Lene Cecilia Sparrok, Mia Erika Sparrok, Hanna Alström, Anders Berg, Katarina Blind m.fl.

Premiär: 29.9.

Elle Marja (Lene Cecilia Sparrok) kallar sig Christina och vill vara en svensk flicka. En som får gå till dansbanan, en som talar svenska, en som inte jojkar. Men det är 1930-tal i svenska lappmarken, hon bor på en internatskola för samiska flickor och hon får inte välja själv. Hennes blonda lärarinna med ett ansikte mjukt som en vetebulle ger henne Edith Södergrans diktsamling och är stolt över hennes framsteg, men tillåter rasbiologer att fotografera flickorna nakna och mäta deras skallar. När Elle Marja själv vill utbilda sig till lärare säger lärarinnan att hennes hjärna inte är tillräckligt utvecklad.

Det är nästan omöjligt att tro att Sameblod är en debutfilm, så utan möda och mogen är den i sitt visuella berättande. Amanda Kernell har både skrivit manus och regisserat och är själv samisk-svensk. Filmen är nästan ordlös, berättad i närbilder. Naturen och livet på fjället skildras rakt och vackert och hårt. Den yngre systerns blyga leende. En roddbåt på en blånande fjällsjö. Karvandet med kniv i ett renöra.

Sammansatt flickkaraktär

Elle Marja är en ovanligt sammansatt flickkaraktär, samtidigt anpassningsbart känslig till varje skiftning i majoritetskulturen och stenhård mot sig själv när hon tvingar sig uthärda. Kernell har hittat situationer bekanta från alla flickors förödmjukande liv: försöka hänga med i gymnastiken, tvungen att uppträda offentligt för att sedan göras narr av, inte veta hur man ska bete sig vid en överklassmiddag. Men det går mycket djupare än så. Fruktansvärt skickligt skildrar filmen hur majoritetsbefolkningens förakt äter sig in i kroppen på den föraktade. Den starka, kompetenta Ella Marja börjar hata hur hon luktar, klär sig, talar, hela hennes ursprung. Allt som gett henne styrka; hennes pappas renkniv, hennes oräddhet, hennes självklara förhållande till naturen och sexualitet och kroppen, kan vändas emot henne.

Lene Cecilia Sparrok är häpnadsväckande i sin första roll. En iakttagande eller frånvänd blick, ofta ett nollställt ansikte. Men där bakom ser vi henne se och inse. Det fordras koncentration och uppmärksamhet att lära sig en ny miljö, ett nytt ekosystem – och passa in där.

Rasistisk finsk film

Med samma självklara integritet som sin huvudperson tar sig filmen an diskriminering enligt ras, klass och kön och visar hur intimt de hänger samman. Den talar för nödvändigheten i att få välja sitt eget öde. Men också sorgen efteråt.

Det känns som hög tid att Sameblod har gjorts – och en lättnad att resultatet är en så konstnärligt helgjuten film, för ungdomar och alla andra, en renhjärtad fullträff.

Av någon orsak vimlar det av märkliga, rasistiska porträtt av samiska kvinnor i finsk film, som Teuvo Tulios Sensuela och Rauni Mollbergs Maa on syntinen laulu: dessa oskuldsfulla naturbarn skildras som så djuriskt sexuella och naivt trogna att de bara måste gå under i den stora syndiga staden. I sanning de Andra. Så det är viktigt och glädjande att Sameblod fått distribution även hos oss.

Sara Ehnholm Hielm filmkritiker

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning