En radikal och hans lärljunge på RSO:s Beethovenfestival

Matthias Pintscher dirigerade konserten med de radikala Beethoven och Zimermann på programmet.Bild: Evy Nickström

RSO ställde Beethoven sida vid sida med Bernd Alois Zimmermann under orkesterns Beethovenfestival i fredags.

Klassiskt

Radions symfoniorkester

Dirigent Matthias Pintscher, solist Javier Perianes, piano. Beethoven, Zimmermann. RSO:s Beethovenfestival, Musikhuset 19.1.

Den radikale, löd rubriken på RSO:s fredagskonsert som fortsatte orkesterns pågående Beethovenfestival. Att balansera Beethoven mot en av sina beundrare, Bernd Alois Zimmermann (1918–1970) kändes som ett smått genialt drag. Båda kan uppfattas som radikala barn av sin tid och i bägge fallen kan man säga att de strävade efter att uppfinna hjulet på nytt när de sökte nya förhållningssätt till musiken. Efter båda figurerna lever arvet kvar än i dag, och arvet efter Beethoven blev nästan mest framträdande i Zimmermanns inledande Photoptosis, skrivet 1968 på beställning av en bank!

I Photoptosis kan man säga att Zimmermann samplar intryck från tidigare tonsättargenerationer. Beethoven förstås – inte minst nionde symfonin – men också Stravinsky och Wagner, vilket är speciellt passande med tanke på hur nära den sistnämnda uppfattade sig stå Beethoven.

En kollaps eller ett totalt sammanbrott ligger nära till hans som beskrivning för Photoptosis, på ett sätt som till och med kan kännas typiskt för 60-talet när den då levande konstnärsgenerationen gjorde upp med traumat efter andra världskriget.

Vad gäller genialiteten skulle jag ändå säga att den främst begränsade sig till designen av programmet, för utförandena höjde sig på inget vis över den alldagliga RSO-nivån. Photoptosis lät egentligen ganska bullrigt och spelades till vissa delar ganska fult.

Beethovenspelet var helt kompetent, även om jag hade väntat mig mera. Matthias Pintscher var ett helt intressant dirigentval, men knappast det bästa, och jag tycker mig ha hört häftigare tolkningar när till exempel Thomas Zehetmair stått framför orkestern. RSO spelade nu sin Beethoven med på sitt sedvanligt stormiga vis – med lite mörk och murrig klang – och själv hade jag efterlyst mera elegans och större precision i artikulationen.

Spanjoren Javier Perianes stod för en i sig smakfull och välartikulerad tolkning av solostämman i c-mollkonserten, men visst är det märkligt att hur cementerad uppfattningen är att alla pianokonserter alltid skall spelas med moderna Steinwayflyglar med de stora orkestrarna. Det är förståeligt med tanke på att pianoklangen skall bära över stråkarnas metallsträngar, men visst vore det uppfriskande att någon gång höra ett tidstypiskt instrument också.

Perianes extranummer, Griegs Notturno ur Sex lyriska stycken opus 54, föll helt utanför de tematiska (tyska) ramarna, men annars – som enskilt stycke betraktat – var det hur läckert som helst. Framför allt kom man att beundra hans utsökta volymkontroll.

Beethovens fjärde symfoni tjänade måhända som en påminnelse om att tonsättaren inte ens mitt i sin heroiska period hade något behov av alltid och hela tiden vara revolutionerande; vissa lösningar är tvärtom rätt konventionella. Kanske framstod Beethoven snarare som en antiradikal i fyran? (Situationen var ju helt annan i följande symfoni, Ödessymfonin.)

Konsertens finaste stunder inföll i avslutande Stille und Umkehr, Zimmermanns nästsista komposition från 1970, som gjordes med stor intimitet och koncentration av den lilla stråkensemblen, slagverkaren och blåsarna.

Frågan är nu om vi har behövt en dylik fokusering på Beethoven i Helsingfors, i en stad där Beethoven också annars spelas var och varannan vecka 2018. På något sätt har jag på känn att en fokusering på Haydn, Mozart, Bach eller Mendelssohn – för att nämna några – hade varit minst lika berikande. Men roligt så här ändå.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33