En radikal lek med flamencon

Flamencon plockas isär på ett underfundigt sätt i Israel Galváns verk som visas på årets Kuopio dansfestival.

Kuopio dansfestival

Israel Galván: Fla. Co. Men

Nederlands Dans Teater 2: Sh-Boom, Mutual comfort, Solo, Cacti.

Föreställningar 15.6.

Kuopio dansfestival körde i gång i sedvanligt stil med ett elegant utländskt gästspel. Nederlands Dans Teater 2 lämnade inte mycket att önska vad gäller danskvalitet, det var superbt hög nivå hela vägen och härlig precision i rörelserna. Speciellt glad var jag över att man valt en omväxlande programhelhet som tog fasta på dansarnas ungdomliga energi.

Edward Clugs koreografi Mutual comfort var det enda allvarligare verket, i övrigt blev det en hel del dans med glimten i ögat. Dansen och musiken passade ofta ihop utan att det kändes platt på något sätt. Sh-Boom i koreografi av Sol León och gruppens konstnärliga ledare Paul Lightfoot var skräddarsydd till gammaldags jazz i olika stilar (samt lite Olavi Virta) och bjöd på ett intressant typgalleri med en hel del atletiska solon för mansdansarna. Solo för tre dansare i koreografi av Hans van Manen är en äkta klassiker. Till tonerna av Bachs d-mollpartita för soloviolin avlöser dansarna varandra i ett hutlöst snabbt tempo, ett passande virtuosnummer för en yngre dansargeneration.

Höjdpunkten blev ändå Alexander Ekmans fyndiga Cacti, ett behagligt helhetskonstverk där såväl ljussättning (Tom Visser) som scenografi (Alexander Ekman) hade väsentliga huvudroller vid sidan av själva dansen.

Sexton dansare kändes underbart massivt som effekt, och Ekman använde dem mångsidigt och väl med bugningar mot klassisk musik, orientalistiska ritualer och primitiv kraft. Verket kryddades med intressant snack om vad dansen handlar om, samt rena slapstickduetten då dansarnas "tankar" reciteras från band.

Öppet för analys

Ja, vad ser vi egentligen när vi ser på dans? Det är en synnerligen intressant fråga att ställa i samband med Israel Galváns Fla. Co. Men, en intelligent uppgörelse med flamencotraditionen och dess regelbok och en föreställning som nog läses på vitt skilda sätt beroende på åskådarnas bakgrund. I Kuopio togs den emot med stående ovationer. I Spanien har Galváns verk inte alltid fallit i god jord, vilket är beklagligt men kanske inte så förvånande.

Israel Galván är en äkta radikal, som har en gedigen flamencobakgrund från familjens sida. Under de senaste tjugo åren har han gjort den ena modiga föreställningen efter den andra, och vid det här laget är han en mogen artist som vet vad han vill och samtidigt kan uppträda fullständigt avslappnat på scen. Han är starkt självironisk men alltid lekfull snarare än elak.

Galván är en avantgardekonstnär som ständigt söker nytt, speciellt i form av olika sorters rörelser och ljud – han trummar på allt från scenkanten till sina egna tänder. Samtidigt tar han fasta på det informella i flamencon och för en kul dialog med sina musiker, sex stycken denna gång med allt från flamencosång till pukor.

Hans rörelsespråk leker en hel del med lätthet och luft. I stället för att alltid sträva neråt mot jorden lägger han in små hopp hitåt och ditåt. Galván är också helt du med ett mer feminint rörelsespråk, han nöjer sig inte med att dansa starkt och upprätt, utan använder flitigt mjuka höfter och böjda rörelser.

Inom flamencon håller man sig för det mesta upprätt på sina skor, men Galván utforskar också golvet. I de senaste verken har han dessutom släppt loss rösten totalt, så att han helt lugnt stöter ur sig diverse ljud och repliker som en organisk del av helheten.

Dansare och musiker

Galván är allt annat än en traditionell flamencodansare och hans föreställningshelheter är helt unika. Ett flamencoverk betyder oftast en rad nummer efter varandra kring något visst tema, man lägger stor vikt vid form och estetik. Här leker man däremot med otaliga fragment, utan att bygga hemskt många längre helheter.

Flamencodansaren är också musiker och Galváns fotteknik är makalös, inte endast i snabbhet och precision utan också i nyansrikedom. Men han nöjer sig inte med det utan dunkar, klappar och vrider fram rytmiska läten ur allt tänkbart. Han dansar med papper fästa på kroppen, dunkar huvudet i notställ och så vidare. En speciell roll spelade bastrummorna, vars pedal Galván utnyttjade genialt för såväl rörelse- som ljudeffekter. Scengolvet utforskades också och ur vissa sektioner trollade huvudpersonen fram originella ljudvärldar.

Namnet Fla. Co. Men syftar på att man tagit isär flamencons beståndsdelar och satt ihop dem på nytt på ett annorlunda sätt. Det är en bra beskrivning av helhetsfilosofin. Galván läser högt ur flamencons "regelbok" och gör sedan precis hur han vill. Också musiken är fragmentarisk och leker med sina olika beståndsdelar.

Till skillnad från de flesta flamencoföreställningar hade sången inte en så framträdande roll här. Oftast går ju dansen ut på att tolka känslorna i sången, men nu fick de två sångarna bjuda på solon lite här och där, medan hela gänget sällan möttes i samma musikaliska kontext. Den som är insatt i flamenco kan skönja en viss spänning i väntan på en gemensam tolkning av flamencostilarter, som utlöses till exempel då man äntligen når soleán, kvällens kanske mest traditionella avsnitt.

En intressant detalj denna gång var också Galváns rumsliga utflykter, hur han rörde sig fritt i salen och dansade var som helst, såväl i ljus som i mörker. Israel Galván är en gåta, men en synnerligen fascinerande sådan.

Tove Djupsjöbacka Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00