En perfekt dag på Kärlek & Anarki

Aldrig känns världen så rik, människorna i de fullsatta biograferna så sammansvetsade.

Kärlek & Anarki är över. I år såg mer än 60 000 besökare 164 långfilmer och ännu fler kortfilmer. Sorry to bother you vann omröstningen om publikens favoritfilm och ska visas fem gånger i november på Orion. Men det bästa med filmfestivalen är alltid detsamma: att få vistas i olika världar direkt efter varandra. Aldrig känns världen så rik, människorna i de fullsatta biograferna så sammansvetsade.

En perfekt dag på K & A kan se ut så här:

Först ut en film om en odrägligt arrogant debutförfattare som skrivit personliga betraktelser, autofiktiva essäer, om livet i sin hembygd och tror att hela hans liv ska förändras då de ges ut. Under filmens gång får han inse att ingen läser dem, förutom hans hopplösa pappa. Barndomsbyn han återvänder till är fientligt inställd eller helt ointresserad av hans skriverier. Men det fina (och kanske en gnutta förljugna?) är att en enda läsare räcker – boken var måhända skriven för pappan hela tiden. Kan jag annat än älska denna film? Identifiera mig med en sådan karaktär – hur hopplös han än må vara? Det vilda päronträdet är den fiktiva bok- och även filmtiteln, av den turkiske mästerregissören Nuri Bilge Ceylan.

Sedan in i Minding the Gap, Bing Luis fartfyllda dokumentär om ett gäng skejtare i den döende landsortshålan Rockford, Illinois. I över tio år, sedan de var i de tidiga tonåren, har Liu filmat sina kompisars halsbrytande skickliga trick och face plants, med imponerande insikt i var de kommer att landa. Också vännernas utveckling: droger, skitjobb, föräldraskap, familjevåldets kretslopp från generation till generation. "I just wanted to fucking skate", säger Zack, den vackra pojken, en av alla de karismatiska huvudrollsinnehavarna som man kommer oerhört nära. För de här ungarna har skateboardandet varit en livlina – men kan det också bli en fälla, en box som inte leder vidare?

Följande är japanska Hirokazu Kore-edas Shoplifters – Familjehemligheter, vinnaren av Guldpalmen i Cannes och en av publikfavoriterna. Det är en familjeskildring där allting inte är som det verkar. Familjen försörjer sig på mormors pension, pappas snatteri som han även lär ut till pojken och en syster som iklädd skoluniform klär av sig inför åskådare. En dag snattar familjen en liten övergiven flicka. De många absurda twisterna i storyn kan inte dölja filmens stora allvar och djupa insikt i vad en familj egentligen består av: de emotionella banden mellan dess medlemmar, varken mer eller mindre. För barnen har biologiskt ursprung ingen som helst betydelse så länge det finns kärlek. Utomordentligt skickligt och osentimentalt vecklar regissören Kore-eda ut den komplicerade familjedynamiken: han skyggar inte för att vuxna kan överge sina barn. Men ömheten med vilken han ser på sina gestalter ger mig en klump i halsen.

Och till sist ett porträtt som får en att älska det mänskliga i att spela teater, spela en roll: McKellen – Playing the part. En dokumentär om den sprudlande Ian McKellen som vid 78 års ålder berättar för kameran om ett långt liv som teaterskådespelare, som sent utvecklad filmstjärna och som hbtq-aktivist som kom ut ur garderoben som 49-åring. Vackert berättar han om hur han burits av kamratskapet på scenen, blivit Gandalf med en hel värld ("you shall not pass", mässar eleverna på skolbesök) och den nyfikenhet på unga människor och hur de tänker som han fortfarande har. När jag blir gammal ska jag bli Ian McKellen. Och fortsätta gå på filmfestival.

Sara Ehnholm Hielm filmkritiker

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 5.11.2019 - 14.22

Mer läsning