En pärla bland konsertprogram

Jevgenij Kissin spelade Liszts första pianokonsert för första gången med RSO i Helsingfors.Bild: Felix Broede

RSO öppnade stiligt säsongen med att spela tre radikaler med känsla för form.

Orkestermusik

Radions symfoniorkester

Dirigent: Hannu Lintu. Solist: Jevgenij Kissin, piano. Tiensuu, Liszt, Lutosławski. Musikhuset 5.9.

Vilken skojig öppning på Radions symfoniorkesters höstsäsong! Tre radikalt egenartade tonsättare, som ändå aldrig glömt att de skriver för levande samtida människor, med normalt reagerande perceptionsmässiga organ. Och som dessutom har mera gemensamt än man kanske kunde tro. Som vanligt ligger det en hel del tankearbete bakom Hannu Lintus programmering, men medan Jukka Tiensuu är ett rätt självklart val som en inhemsk pendang till Witold Lutosławski kom Franz Liszt så att säga som en lycklig bonus.

Alla tre har utmanat de rådande konventionerna och hittat fram till ett särpräglat tonspråk, där inte sällan formtänkandet innehaft en central roll i den kreativa processen. Hos Lutosławski resulterade det på mikroplanet i aleatorisk kontrapunkt, där slumpen delvis kommer åt att styra de i slutändan ändå rigoröst kontrollerade skeendena, medan han på makroplanet kreerade en tudelad "psykologisk" storform med en emotionellt aptitretande inledningsdel, vars material först i den andra halvan slår ut i full blom.

Lutosławskis tredje symfoni (1983) är ett praktexempel på denna estetik, där även hans förmåga att skriva en publiktillvänd och känslomässigt engagerande musik, utan att för den skull göra avbön på tonalitetens altare, firar triumfer. Detta är musik som griper tag i en omedelbart från den kraftfulla inledande gesten och just när det är läge att smått otåligt börja skruva på sig lägger han in en högre växel och den genuint symfoniska planen drivs till sin skönt fulländade spets.

Lintu gjorde senast symfonin med sin orkester för knappa tre år sedan – att han nu återvänder till den beror på att man spelar in den på skiva – i en dramatiskt och emotionellt fullödig och spontant engagerande version.

Han landade nu på en marginellt kortare duration – men tar ändå mera tid på sig än, exempelvis, Esa-Pekka Salonen i sin med rätta hyllade 80-talsinspelning – och det är möjligt att de aleatoriska partierna kan förverkligas med en ännu större stringens och precision, men visst har Lintu en naturlig känsla för estetiken och hans läsning placerar sig tveklöst i den absoluta toppen.

Färgsprakande aktivitet

Jukka Tiensuu, 70 år för en dryg vecka sedan, är i sin samtidiga uttrycksmässiga kompromisslöshet och musikantiskt färgade öppenhet sannolikt det närmaste man kommit Lutosławski i vårt land och den extremt drivna omsorgen om skeendena på detaljplanet har avsevärt gemensamt med framför allt den äldre Lutosławski.

Tiensuu har inte komponerat någon symfoni, men de tre orkesterverken benämnda Alma (Himo, Lumo, Soma) som kan spelas var för sig eller tillsammans kommer, i det senare fallet, onekligen nära en regelrätt symfoni. Alma III: Soma (1998) är trilogins självklara final, som i sin rytmiskt levande och färgsprakande aktivitet obönhörligt drar in lyssnaren i sin trollkrets.

Pianokonserterna representerar inte Liszt som allra mest visionär, men formmässigt var de med sitt genomarbetade motiviska material och, i praktiken, ensatsiga upplägg ändå bra mycket före sin tid. Även om det förstås hade varit skoj att få höra den mer sällan spelade, och kanske intressantare, andra konserten – Liszts bästa pianokonsert, Totentanz, fick inget ordningsnummer – var det i sig spännande, och smått häpnadsväckande, att världsstjärnan och experten på den romantiska repertoaren, Jevgenij Kissin, först nu debuterade med den första konserten.

46-årige Kissin har inte gått samma gruvliga öde till mötes som många andra underbarn, utan hela tiden lagt nya dimensioner till sitt spel och med åren har virtuositeten i allt högre grad fått ge plats åt en mer lyriskt reflekterande sida av musicerandet. I Liszts konserter handlar allt om balansen mellan kraft och ömsinthet, virtuositet och lyrism, och härvidlag kändes Kissins tolkning på många sätt optimal.

I Lutosławski och Tiensuu var RSO-musikerna och deras energiske chefdirigent på sin mammas gata och närmade sig musiken med samma självklarhet som en Beethovensymfoni. Lintu hade bra kontroll på läget även i Lisztkonserten, även om sluttakterna kanske kunde ha lyft på ett ännu mer övertygande sätt.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00