En panter som bygger broar

Chadwick Boseman som Black Panther i Marvelstudions senaste superhjältefilm.Bild: null

Black Panther är en politisk superhjältefilm som kommenterar världsläget. Budskapet är att den som har makt måste ta ansvar för dem som behöver hjälp.

ACTION/SUPERHJÄLTE

Black Panther

Regi: Ryan Coogler. Manus: Ryan Coogler, Joe Robert Cole. Foto: Rachel Morrison. I rollerna: Chadwick Boseman, Michael B. Jordan, Lupita Nyong'o, Danai Gurira, Martin Freeman, Letitia Wright, Andy Serkis, Daniel Kaluuya.

De senaste åren har superhjälten Black Panther haft flyt. Han introducerades redan 1966 av Stan Lee och Jack Kirby utan att bli någon storsäljare, men 2016 påbörjades en ny kritikerhyllad serie ritad av Brian Stelfreeze och skriven av Ta-Nehisi Coates och nu kommer den extremt efterlängtade långfilmen. Ryan Coogler (Fruitvale Station, Creed) står för regi och manus (tillsammans med Joe Robert Cole) och det är sannerligen ett inspirerat val. Filmen är dessutom fullspäckad med superba skådespelare och ett stiligt soundtrack.

I en kort prolog som utspelar sig i Oakland, Kalifornien 1992 får vi veta att kung T'Chakas bror N'Jobu har hjälpt smugglaren Ulysses Klaue (Andy Serkis) att få ut vibranium ur Wakanda. För den som behöver damma av sina Marvelkunskaper är vibranium världens starkaste metall och utvinns i Wakanda, landet som utåt sett är fattigt men som i hemlighet är en rik och teknologiskt framstående nation. En plats orörd av kolonialism, som fått växa och utvecklas i fred.

Dela med sig?

I Wakanda möts tradition och framtid – de höga bergen och panterstatyerna samsas med skyskrapor och hyperteknologiska transportmedel. Där kröns T'Challa (Chadwick Boseman, perfekt i rollen) till kung och tar över tronen från sin far T'Chaka, vars död vi blev vittne till i Captain America: Civil War. Vid sin sida har han modern Ramonda (Angela Bassett) och systern Shuri (Letitia Wright) – en ung och sprallig version av James Bonds Q – samt Nakia (Lupita Nyong'o), vän och ex-flickvän.

T'Challa är tålmodig, ödmjuk och empatisk, men åsikterna om vilken politik den nya kungen ska bedriva går isär. Bör han öppna gränserna och använda Wakandas resurser för att hjälpa fattigare länder, eller ska han fortsätta skydda landet och hålla dess rikedomar hemliga för omvärlden? Denna fråga ställs kungen inför upprepade gånger. Parallellerna är lätta att ta till sig.

Komplex skurk

Samtidigt fortsätter smugglaren Klaue vara en nagel i ögat. Han har nu slagit sig ihop med amerikanen Erik "Killmonger" Stevens (Michael B. Jordan, suverän) och när de försöker sälja stulet vibranium i Sydkorea ser T'Challa sin chans att stoppa Klaue. Det går dock inte helt som planerat och här, precis som i den aningen utdragna slutstriden, lider filmen av alltför snabba klipp för att verkligen låta oss njuta av akrobatiken. Det vägs upp av en underhållande biljakt och en scen där Okoye (Danai Gurira med så mycket pondus att hon stjäl alla scener), ledare för Wakandas coola kvinnoseparatistiska armé Dora Milaje, använder sin peruk som vapen.

I Killmonger har Marvel hittat sin hittills mest komplexa skurk. Han har till skillnad från Wakandas invånare erfarenhet av strukturell rasism, av allt vad det innebär att vara en ung svart man i USA. Han har blivit utsatt för förtryck, lärt sig hur det fungerar och ser inte någon annan utväg än att försöka använda mästarens verktyg för att ha sönder mästarens hus. Det är desperat och missriktat, men det går också att förstå.

Politiskt budskap

Cooglers Black Panther handlar översvallande om ansvar. Om att ta ansvar för sina handlingar och sina handlingars konsekvenser, och om att de som ha makt och möjlighet måste ta ansvar för dem som behöver hjälp. Den kommenterar inte bara historien bakåt – kolonialismen, slavhandeln – utan även dagens politiska situation: länder som stänger sina gränser, som vänder ryggen mot människor i nöd. Budskapet är tydligt: bygg broar i stället för murar.

Det ligger visserligen i superhjältefilmens DNA att driva en pro-humanistisk agenda men det är oftast fråga om en mer universell och ofokuserad idé om att "det goda" måste segra. Coogler går mycket längre än så och det gör Black Panther till en mer uttalat politisk film. Samtidigt lyckas han göra stor underhållning. Black Panther är snygg, engagerande och stundvis riktigt rolig. Narrativt bjuder den inte på några överraskningar men den varvar lek och allvar på ett sätt som aldrig känns forcerat eller obalanserat. Det gör Black Panther till en av de bästa Marvelfilmerna hittills och utan tvekan den viktigaste. Wakanda forever!

Martina Moliis-Mellberg Reporter