En ny världsordning efter Afghanistan?

Bild: Wilfred Hildonen

De flesta av Natoländerna har inte uppfyllt de förpliktelser när det gäller försvaret som de åtagit sig. Beredskapen till försvar av Västeuropa är otillfredsställande om det – mot all förmodan – skulle bli krig. Att resurserna är otillräckliga är ett politiskt problem, inte ett ekonomiskt, skriver minister Jaakko Iloniemi.

Till de nya politiska begreppen av vår tid hör det engelskspråkiga "nine eleven" eller 11 september – och året var 2001. Det kan vara svårt att föreställa sig hur stark den amerikanska reaktionen var till de terrordåd som krävde nästan 3 000 dödsoffer. Jag var under de dagarna i Amerika, visserligen långt borta från New York, i närheten av San Francisco. Men chocken var enormt stark även där. Att det var frågan om en händelse som kommer att bli epokgörande – det stod klart för alla.

Gärningsmännen bakom terrordådet var alla från Saudiarabien, men de hade fått sin pilotutbildning i Förenta staterna. Eftersom al-Qaida anmälde sig som ansvarigt för dådet var det naturligt att man i Amerika krävde att Usama bin Ladin, al-Qaidas ledare, ställs inför rätta och utlämnas. Hans tillflyktsort var Afghanistan där talibanerna hade makten sedan 1996. De vägrade dock utlämna bin Ladin. Detta utgjorde en "casus belli" för amerikanerna.

Kriget som pågick i tjugo år – visserligen ett krig utan stora strider – krävde något över 6 000 amerikanska liv. Afghanernas förluster var mångfaldiga, kanske tjugo gånger så stora som amerikanarnas. Och det är anmärkningsvärt att många nationer sände trupper till Afghanistan eller på ett eller annat sätt stödde operationen, som på engelska hette "Enduring Freedom". Afghanistans regering fick hjälp i olika former av cirka 60 nationer.

Nyckelfrågan är om man kan betrakta slutet på det tjugoåriga kriget i Afghanistan som en vändpunkt i världspolitiken. Numera spekuleras det runtom i världen i vad mån amerikanerna är tillförlitliga som bundsförvanter i världspolitiken. Det är mindre än ett år sedan USA hade en president som hyste starka dubier beträffande Natos betydelse.

Den ena presidenten efter den andra har krävt att de europeiska medlemsländerna i Natoalliansen måste ta mera ansvar – på Donald Trumps språk betala mera, helst till USA, för det skydd de får eller göra en större insats för försvaret av Europa och dess medlemmar bortom Atlanten.

När jag tjänstgjorde i Washington för ett antal år sedan träffade jag senator Joe Biden. Han var då medlem i senatens utrikesutskott och ordförande för Europasektionen. I vårt samtal sade han till mig att amerikanerna måste visa mera förståelse för européernas åsikter och intressen. I Washington kan man inte utgå från antagandet att de allierade alltid kommer att stödja Förenta staterna i operationer utanför Europa. Så rapporterade jag till Helsingfors. Allt detta för 40 år sedan.

Det finns tecken på att president Biden vill visa världen att hans utrikespolitik erkänner samarbetets betydelse i vår tid. Han talar positivt om multilateralism – USA är tillbaka i flera sådana internationella organisationer som föraktades och förkastades av Trump-regimen. Detta har hälsats med stor tillfredsställelse runtom i världen.

Å andra sidan är det klart att Biden vill att USA tar mindre ansvar – alltså färre förpliktelser – i olika delar av världen. Det är inte längre frågan om att världen runt påtvinga demokrati till motvilliga nationer eller regeringar. Enligt en forskningsrapport har USA sedan 1930-talet sexton gånger med maktmedel försökt påtvinga någonting som numera kallas för "regime change". Det har varit mer eller mindre framgångsrikt endast i fyra fall, de viktigaste då Tyskland och Japan.

Kinas nya roll i världspolitiken drar uppmärksamheten till Asien. Kinas expansion har hittills varit fredlig och främst av ekonomisk natur. Många ser i detta en ny form av gammaldags kolonialism. Kanske det är överdrivet. Jag skulle hellre kalla det för gammaldags merkantilism.

Kinas militära beredskap och förmåga har år för år vuxit på ett avgörande sätt. Men hittills har det varit frågan om militära styrkedemonstrationer utan öppet våld i någon stor skala.

USA:s uppmärksamhet riktas mera till Asien och samarbete med Indien, Japan och Australien spelar en ny roll – kallad QUAD. Dessa är självfallet länder som har stort intresse i hur den kinesiska utrikespolitiken gestaltar sig. Det allra nyaste på området är nära försvarssamarbete med Australien. Projektet AUKUS eller Australien, United Kingdom, United States har haft allvarliga konsekvenser för det transatlantiska samarbetet då Frankrike har reagerat starkt på att dess strävanden har ignorerats.

Och nu tillbaka till Europa. Hur pålitlig är USA som bundsförvant till Västeuropa? Är alliansen byggd på sand? Kan Biden-regeringen på något väsentligt sätt pruta på den insats som européerna är vana vid? Hur är det med det kärnvapenparaply som det ofta talas om?

Inom parentes sagt: För egen del tror jag inte på något kärnvapenparaply – att USA skulle påta sig risken för kärnvapenkonflikt med en annan kärnvapenmakt för andras skull är inte trovärdigt. Både brittiska och franska kärnvapen finns till endast för nationellt försvar – och står inte till alliansens förfogande.

Nej, alliansen är inte byggd på sand. Dess grund är solid eftersom den motsvarar såväl europeiska som amerikanska konkreta, aktuella intressen. Men det är också sant att de flesta av alliansens medlemmar inte har uppfyllt de förpliktelser när det gäller försvaret som de åtagit sig. Beredskapen till försvar av Västeuropa är otillfredsställande om det – mot all förmodan – skulle bli krig. Att resurserna är otillräckliga är ett politiskt problem, inte ett ekonomiskt. I synnerhet är det Tyskland somt har varit motvilligt att satsa på försvaret i förhållande till landets ekonomiska resurser. Frau Kanzlerin har försummat försvaret.

Det är med Nato som det över huvud är med allianser. Alliansen är solid så länge som medlemmarna har tillräckligt stora och konkreta intressen att bevara alliansen och upprätthålla dess militära förmåga. Den dagen då så är inte fallet avtar solidariteten och så småningom förlorar alliansen sin trovärdighet.

Ännu ser jag inga tecken på att alliansen skulle stå inför en sådan utveckling. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen uttryckte i sitt tal den 15 september i klara ordalag missbelåtenhet med EU:s nuvarande bristande förmåga att ta mera ansvar för sitt försvar. Det kommer att bli mycket intressant att nu, efter förbundsdagsvalet, se om Tyskland får en regering som är beredd att ta itu med uppbyggandet av Tysklands militära försvarsförmåga eller inte.

Världen efter Afghanistankriget förändras – men inte på grund av vad som skedde i Afghanistan. De flesta amerikaner tycks vara trötta på att agera världspolis. Kostnaderna är stora och fördelarna tvivelaktiga. USA har inget behov att visa världen att det är en stormakt. Det vet alla och det erkänner alla.

Om USA omvärderar sin roll i världspolitiken har det flera orsaker och Afghanistan hör inte till de avgörande. Det är Kina som är den aktuella utmaningen. Inte enbart ekonomiskt utan också maktpolitiskt. Europa har all anledning att stärka sin roll, men samtidigt också intensifiera det transatlantiska samarbetet. Det är en krävande uppgift. Men det är också ett vitalt europeiskt intresse.

Jaakko Iloniemi är minister och hedersordförande i Finlands Atlantsällskap. Artikeln bygger på ett anförande inför Nya utrikespolitiska samfundet i mitten av september.

Fotnot Artikeln bygger på ett anförande inför Nya Utrikespolitiska Samfundet i mitten av september.

Jaakko Iloniemi

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning