En mörk riddare vill frälsa världen

Trumpman? Donald Trump är ett slags mörk riddare av samma typ som Batman i Christopher Nolans filmer, skriver Sven-Erik Klinkmann. Bild: EPA/Shawn Thew

I Donald Trumps värld koncentreras alla komplexa sociala, ekonomiska och kulturella problem och konflikter i rädslan för våld och brottslighet. Det enda folket kan hoppas på är – en superhjälte. Sven-Erik Klinkmann dissekerar fenomenet Trump.

Den amerikanske författaren och juristen J. D. Vance – som nyligen gett ut boken Hillbilly Elegy, om sin släkt i USA:s "Rostbälte", en familj full av dystopier, fattigdom, drogmissbruk – skriver i en text i The Atlantic att Donald Trump för många människor är ett slags drog som de kan ta till när de reflekterar över allt det som gått snett i USA i dag: ekonomin, stadsmiljöerna, familjesammanhållningen, våldet ...

Washington tycks inte bry sig om den vanliga människan, alla kan se att USA är ett samhälle mer delat än någonsin: en del lever ett liv i överflöd, andra är förnedrade och upplever en gnagande känsla av att ingen bryr sig om dem.

Drogen Trump kommer då in med ett löfte om snabb smärtlindring, med enkla svar på de ökande sociala problemen i de amerikanska lokalsamhällena och den amerikanska kulturen, skriver Vance. Trumps "problemlösning" kräver ingenting annat än lyhördhet för budskapet och några fixare, av vilka Trump själv naturligtvis är den viktigaste.

Vance har en poäng i sin analys av vad som skiljer Trump från andra politiker som varit engagerade i årets amerikanska presidentval. Trump och hans budskap går hem speciellt starkt hos den vita, men krympande majoriteten, speciellt bland äldre och lågutbildade män, som känner sig marginaliserade. Den amerikanska verkligheten kan förstås tecknas på olika sätt men bland Trumps kärnväljare kan man förutom om en ekonomisk, politisk och social oro, kanske också tala om en existentiell oro: en känsla av att USA inte längre är lika starkt som tidigare. Finanskrisen 2008, globaliseringen som ser ut att gynna bara ett fåtal och Kinas och Indiens växande ekonomier har lett till en känsla av att "imperiet", Pax Americana, håller på att vittra sönder i en värld av ökad fragmentering. Den amerikanska tanken om utvaldhet känns alltmer problematisk.

Den amerikanska presidenten Barack Obama blir i Trumps iscensättning en svag, räddhågad president, kanske rentav med muslimsk bakgrund – en alien. Den politikermodell Trump föredrar är den Vladimir Putin representerar: den auktoritära ledaren som behandlas med skräckblandad respekt.

För att förstå Donald Trump som fenomen i presidentkampen måste man, tror jag, inse att det politiska spelet innehåller komponenter som är irrationella, som tillhör mytens och det kollektiva fantiserandets värld – detta inte minst i USA, kapitalismens och reklamens hemland framför andra. Så var det redan med Ronald Reagan som såldes till väljarna som en Gary Cooper i High Noon, den ensamme, starke mannen, sheriffen, vildavästernhjälten.

Men Trump är ingen Reagan, även om de ideologiskt kanske delar en del drag (individualismen och lag & ordning-tänkandet). Men han skiljer sig från republikanen Reagan på andra punkter. Trumps lösningar bygger på att föreställda hot ska åtgärdas med murar, både fysiska och imaginära: en mur ska byggas mot Mexiko, tulltariffer ska införas på importerade varor, kontroll och invandringsstopp ska gälla gentemot "fiender" och potentiella fiender, inklusive alla muslimer.

Trump menar att islamister hotar USA, och som fiender utpekas också länder som Kina och Mexiko. Hoten kommer utifrån, men problemen måste åtgärdas. Trump målar upp en bild av ett land i djup existentiell kris och han går till väga som den försäljare och businessman han är, genom att torgföra ett förenklat, svart-vitt budskap om misstänksamhet, paranoia, aggressivitet och vigilante-åtgärder på ett sätt som inte har så mycket med den verkliga, fysiska världen att göra. Mer knyter han an till den mytiska, imaginära världen, där faror lurar överallt.

Positionen blir lätt paranoid. Men fenomenet Trump kan faktiskt förstås i relation till de superhjältefilmer som fick en stark uppgång i och med den viktigaste senmoderna amerikanska myten: 9/11-katastrofen.

Terrorattacken 2001 var förstås nog så verklig, men kom snabbt att mytologiseras med en ikonografi av terror, ett offertänkande, en idé om kollektiv rening och en övergång till ett samhälle som övervakar tänkta hotbilder, något samhällsvetaren Sheldon Wolin insiktsfullt analyserat. Det är också den här konspiratoriska tankefiguren Trump gång på gång hamrar in: känslan av maktlöshet, bristen på överskådlighet, bristen på demokratiska påverkningsmöjligheter.

Likt en Batman eller en Superman säger Trump också att han ska fixa de svåra problemen. Journalisten Jon Deutsch har i en artikel i Huffington Post identifierat den här Batman-sidan hos Trump. Men varken i den fiktiva eller den faktiska världen är Batman-figurer själva folkvalda politiker, de är agitatorer. Det är nämligen omöjligt att kombinera rollen som (ideologisk) "korsfarare" och (administrativ) överbefälhavare i Amerika. Rollerna är varandras totala motsatser, skriver Deutsch. Antingen står man utanför som en Batman eller innanför som en administrator. Problemet är alltså att – även om en del människor betraktar landets president som superhjälte eller superskurk – verklighetens presidenter har en begränsad makt, baserad på USA:s konstitutionella ramverk och maktfördelning.

Men den känsla Donald Trump tycks vilja förmedla handlar om att överskrida den här begränsningen, och samtidigt också gränsen mellan verklighet och myt. Han blir därför ett slags mörk riddare av samma typ som Batman i Christopher Nolans Batmanfilmer som gjorde superhjältegenren "seriös" efter 9/11. Han blir en folkuppviglare och rättskipare utanför systemet.

Journalisten David Brooks i New York Times skrev efter republikanernas partikonvent i somras att Trump ersatt politikens bibliska referenser med ett gladiatorethos. Allt handlar nu om erövring, framgång, överlägsenhet och dominans. Konventets tema blev "lås in henne" – Hillary Clinton är Jokern i Trumps Batmanvärld. Det väsentliga är alltså inte, enligt Brooks, om man gillar eller ogillar Donald Trump, utan att man liksom honom ser Amerikas existentiella kris koncentrerad i den djupaste av alla rädslor: rädslan för våld och brottslighet.

Jag börjar tänka på den mörka antihjälten och vigilanten, revolutionären Bane som oroar massorna i Batmans hemstad Gotham City, (kalkerad på New York, Trumps hemstad) i The Dark Knight Rises från år 2012. En skrämmande figur, spelad av Tom Hardy, och liksom Trump en figur som vill minska lidandet och förlösa folket ur de rikas och korruptas välde.

Tillbaka till HBL Special: Allt om presidentvalet

Sven-Erik Klinkmann

Fastighetsfonder ger den privata placeraren möjlighet att dra nytta av fastighetsmarknadens stabila avkastning

Mer läsning