En möjlig lösning på Mozarts problematiska Requiem

Klassiskt

Ylioppilaskunnan Soittajat, Helsingfors filharmoniska kör och Manifestum i Lovisa kyrka 1.11. Dirigent: Tomas Djupsjöbacka. Solister: Johanna Rusanen-Kartano, sopran, Erica Back, mezzo, Heikki Halinen, tenor, Nicholas Söderlund, bas. Mozart-Lauridsen.

Mozarts Requiem är en gång för alla problematiskt. Ytterligare en månads levnadstid hade resulterat i ett av historiens främsta sakrala mästerverk. Ingen kan dock mäta sig med Mozart och Süssmayrs andel av verket håller, föga överraskande, inte samma nivå även om det är bättre än vad vissa vill göra gällande.

Idén att stoppa där Mozart dog – vid Lacrimosa, efter blott 23 minuter – är med andra ord inte ny, ej heller den att tillfoga ett alternativt slut. Att låta det hela utmynna i amerikanske körgurun Morten Lauridsens (f. 1943) knappa halvtimmen långa Lux aeterna (1997) var ett på alla sätt innovativt drag, som tyvärr dock inte höll hela vägen fram.

Lauridsens nyenkelt tonala tonspråk är i sina bästa stunder magiskt – a cappella-stycket O magnum mysterium hör till mina absoluta favoriter – men Lux aeterna håller inte genomgående högsta klass. Körpartierna är stundtals sagolikt vackra och berörande, men orkestersatsen förefaller inte sällan klangligt jämntjock och föga magiskt skimrande och helheten känns manerisk på ett väl lättköpt sätt.

Föga utnyttjad solistkvartett

Eventuellt kan dock onsdagens inte hundraprocentigt lyckade genrep i Lovisa inför lördagens konsert i Johanneskyrkan ha inverkat på bedömningen av Lauridsenstycket. Man fick onekligen känslan av att vare sig kören eller orkestern var i allra bästa slag och en del tonala indiskrepanser gjorde sig, framförallt mot slutet av helheten, gällande i bägge ensemblerna.

Att Jonas Rannila råkar vara dirigent för såväl Manifestum som 10-årsjubilerande Helsingfors filharmoniska kör resulterade å andra sidan i att vi för en gångs skull slapp den sedvanliga obalansen mellan dam- och herrstämmorna och bägge körerna gjorde, med undantag för nämnda såsighet mot slutet, på det hela taget väl ifrån sig.

Rannila hade i Lovisa överlåtit taktpinnen åt debuterande dirigenten för Ylioppilaskunnan Soittajat, Tomas Djupsjöbacka, som piskade på sina ensembler föredömligt i framförallt Mozartbiten, även om körpartierna eventuellt kunde ha fungerat bättre om Djupsjöbacka hade skippat just taktpinnen. Och visst var det synd att den ypperliga solistkvartetten inte hade något att göra efter att Mozart lade ner taktpinnen för gott.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Axxell tänker som morgondagens jordbrukare – satsar på samarbete

Mer läsning