En modigt självutlämnande 70-åring

Självutlämannde. Lyran utmanade framgångsrikt det traditionella jubileumskonceptet, även om tvärkonstnärligheten lämnar recensenten kluven. Bild: Cata Portin

Jubileumskörens klang imponerar stort, men det tvärkonstnärliga uttrycket tillfredsställde recensenten bara delvis under Lyrans 70-årskonsert.

DAMKÖR

Låt mig vara

Akademiska Damkören Lyrans 70-årskonsert på Telakka 16.4. Dirigenter: Jutta Seppinen, Lena von Bonsdorff, Johanna Almark-Mannila, Kari Turunen. Ljud: Anders Pohjola. Video & ljus: Heta Kuchka. Regi: Heta Kuchka, Minna Leinonen, Jutta Seppinen. Leinonen, Rehnqvist, Hamel, Takach, Linnala, Grieg, Gjeilo, m.fl.

Kan ni tänka er en manskör, vars medlemmar går med på att blotta sina innersta smärtpunkter, frustrationer och tillkortakommanden, rörande ämnen som kropp, intimitet, mobbning och därmed relaterade psykofysiska upplevelser som tematiskt och textmässigt underlag för en jubileumskonsert?

Inte jag heller. Tyvärr är vi ännu inte där och därför är det så oerhört viktigt att de modiga unga kvinnorna i Lyran gör just detta just nu inom ramen för en audiovisuell helhet, som väcker en mängd olika tankar. Detta trots att det tvärkonstnärliga språket sannerligen inte är lätt att greppa och en del lösningar stannar halvvägs.

Minna Leinonens tvåspråkiga, drygt halvtimmen långa multimediaverk Låt mig vara – Anna mun olla, opererar utifrån en lika smärtsamt självutlämnande som konstnärligt uppfordrande infallsvinkel. Hennes sammanställning av Södergranfragment – delvis i egna finska tolkningar – och koristernas självupplevda texter är i sig föredömligt stark, och logisk, även om jag kanske hade väntat mig ett ännu mer såväl hud- som kompromisslöst uttryck.

Verkets största svaghet är ändå det musikaliska materialet, som alla spännande effekter till trots framstår som relativt torftigt. Det skriks, flämtas, gnys och, ställvis, sjungs till ackompanjemang av diverse elektroniska effekter, men det musikaliskt effektivaste partiet infaller ändå i sluttakterna i och med Leinonens uttrycksfulla gestaltning av styckets – och hela konsertens – genuint berörande, trösterika röda tråd, folkvisan Kling klang, klockan slår.

De nu för tiden i alla tänkbara sammanhang, av allt att döma, oumbärliga videoprojektionerna var närvarande även här i form av Heta Kuchkas i sig fängslande naturinspirerade fonder, men visst kan man fråga sig i vilken mån de tillförde helheten någon avgörande dramatisk eller känslomässig kvalitet.

Klanglig pregnans

Före paus var det för den aktiva körens del mer konventionella tongångar som gällde och måhända kunde man här ha väntat sig ett aningen mer innovativt repertoarmässigt grepp. Ett par charmiga bulgariska folkvisor och snyggt klingande men smått intetsägande, relativt nyskrivna verk av Keith Hamel och Timothy C. Takach förslog inte för att fånga uppmärksamheten på ett optimalt sätt.

Karin Rehnqvist sviker dock aldrig, inte när det gäller kör och framför allt inte när det gäller damkör. Hennes Södergran- respektive Björlingtonsättningar Ljusfälten och När natten skänker frid är inte bara sagolikt välklingande och textkänsliga; de utforskar även damrösterna på ett genomgående kreativt sätt.

Rena klangfesten blev det sedan när jubileumskören gav hals under ledning av tidigare Lyrandirigenterna Lena von Bonsdorff, Johanna Almark-Mannila och Kari Turunen. Såväl första lystringssången, Eino Linnalas Mitä me tytöt suremma som den aktuella, Almark-Mannilas snärtiga Lyrans lystringssång, gjordes med en klanglig pregnans som inte lämnade mycket övrigt kvar att önska.

Lyrans ypperliga nuvarande dirigent Jutta Seppinen tycks ha en uppsjö konstruktiva idéer på lager och det röstliga materialet hon har till sitt förfogande verkar, såväl vad tonal och rytmisk precision som klanglig uttryckskraft beträffar, överlag vara av bästa utvecklingsbara slag.

Och visst var det ett fräscht tilltag att förlägga jubileumskonserten till Telakkas stora sal, som akustiskt visade sig fungera helt tillfredsställande, samt, inte minst, att så här framgångsrikt utmana det traditionella jubileumskonceptet. Tärningen är kastad – vem följer?

Mats Liljeroos Musikkritiker