En mildare form av galenskap

FINLANDSSVENSKT. Jarl Bergbom, Ole Torvalds och Tor Weckström skrev stafettdeckaren Den rödgröna skorpionen år 1950. Den sistnämnde har också skrivit äventyrsromanen Sex seglade ut under pseudonymen Ulf Stenskär, men den saknas i Lars Lövkvists samling. Bild: Leif Weckström

Lars Lövkvist har samlat på kriminalromaner i några decennier. För tio år sedan fick han visserligen så dålig syn att han måste sluta läsa och övergå till talböcker, men det är en bagatell som inte stoppar en äkta samlare. Med hjälp av gamla kontakter hittar han fortfarande förstaupplagor världen över att komplettera samlingen med.

När vi träffades första gången år 2001 bodde Lars Lövkvist på Fredriksgatan. Sedan dess har han flyttat ett par tärningskast till Albertsgatan. Vägen gick i och för sig via Montreal i Kanada där han jobbade för Internationella civila luftfartsorganisationen ICAO fram till pensioneringen för tio år sedan, och där han sedan stannade ända till 2016. Att det blev en ny lägenhet i ett äldre hus i södra Helsingfors var mera en nödvändighet än en slump, hans bokhyllor behöver nämligen drygt tre meter på höjden för att få plats.

– Boksamlande är "A gentle form of madness", en mild form av galenskap som inte direkt skadar någon annan, säger Lars Lövkvist. Och han samlar inte på "deckare", han samlar på kriminallitteratur. Så petnoga får man vara om man har drygt 2 500 förstupplagor av vilka många är extremt sällsynta.

– Det jag samlar på är helt enkelt böcker om brott, och sådana har skrivits av många stora författare då och då. Själv har jag satsat mest på guldåldern inom kriminallitteraturen, den som grovt taget inföll 1910–1940, säger han. När den första kriminalromanen egentligen skrevs kan man tvista länge om. En del anser att Voltaire var först, andra läser Gamla testamentet med de ögonen och hittar kriminallitteratur också där.

Bra kan bli bättre

Orsaken till att en samlare sällan blir färdig är att en samling alltid kan förbättras. Jakten på böcker med snygga skyddsomslag i originaltryck är långt ifrån avblåst, och hittar han en förstaupplaga som är i bättre skick än den som står i hyllan blir det naturligtvis affär.

Eftersom han redan är en bra bit över pensionsstrecket har han naturligtvis tänkt på framtiden också. Vad gör man med en älskad samling som man själv byggt upp? Det är ju inte säkert att man vill splittra den igen, men finns det någon annan som förmår uppskatta den som en helhet?

– Jag hade tänkt donera hela samlingen till Borgå gamla lyceums högklassiga bibliotek med böcker från 1600-talet och framåt, men det är numera ett kulturmuseum som inte längre fylls på. Så jag är inte alls säker på hur det blir efter min tid. Man kan ju hoppas på någon annan finländsk samlare eller någon deckarförening med stora utrymmen som tar emot hela rasket, men risken är stor att den går till en utländsk antikvarisk bokhandlare som småningom portionerar ut samlingen till olika samlare, säger han. Det är i utlandet som köparna finns.

Kontakterna till de bästa antikvariska bokhandlarna i världen har han kvar, och trots att han fortsätter samlandet har han också släppt ifrån sig rätt mycket som inte ligger exakt längs hans spår.

– När vi flyttade till Montreal minskade jag lite på samlingen, och likadant blev det när vi återvände till Helsingfors. Att frakta billiga böcker som inte känns livsviktiga är en dålig affär, så nu fick rätt många förstaupplagor stanna kvar bland medlemmarna i Sherlock Holmes-sällskapet i Montreal, säger han.

Behöver inte vara dyrt

– Alla böcker har en första upplaga, och alla böcker är inte dyra. Därför är det här en överkomlig galenskap om man väljer rätt tidsperiod, säger Lars Lövkvist. En av hans samlargrenar är finlandssvensk kriminallitteratur, och just nu har han omkring tre hyllmeter. Det är dubbelt så många som 2001 när vi träffades senast, och så mycket mera finns det inte. Listor på böcker som saknas har han lämnat in till tre antikvariat i staden. Framför allt Andrew Erikssons Runebergs antikvariat har han stora förhoppningar på när det gäller det finlandssvenska.

– Nya finlandssvenska kriminalromaner köper jag alltid, där spelar litterära och andra kvaliteter ingen stor roll.

Kompletteringar i form av skyddsomslag och bättre skick vill Lars Lövkvist ännu ha tag på. Av de viktorianska är det främst Wilkie Collins. Månstenen har han i mycket gott skick men i ombundet skick. Kvinnan i vitt är så gott som perfekt. Ett dussintal volymer i samlingen är långt ifrån alla, så jakten fortsätter.

– En annan författare jag försöker samla är Richard Austin Freeman som var aktiv 1907–42. Han är svår att hitta i gott skick, men gör jag det så köper jag. Dessutom har jag vissa tidiga luckor i min John Dickson Carr/Carter Dickson-samling, Likadant är det med pseudonymen Ellery Queen, egentligen kusinerna Manfred B. Lee och Frederic Dannay, där de tidigaste utgåvorna saknar skyddsomslag.

Av dagens författare har de flesta hamnat utanför det mentala streck som Lars Lövkvist har dragit för sin samling. Ett undantag är John Le Carré, pseudonym för David John Moore Cornwell, hans böcker köps och sätts i hyllan tills han slutar skriva. Av de nordiska är det nästan bara Håkan Nesser som han gärna läser.

Och så har vi ju de mera oväntade böckerna, till exempel Seis problemas para don Isidro Parodi, en deckarparodi som Jorge Luis Borges skrev 1942 tillsammans med Adolfo Bioy Casares.

– För engelskspråkig litteratur gäller alltid mottot "Follow the Flag", alltså att samla på den förstaupplaga som är utgiven i landet där författaren verkade.

Talböcker

När den medfödda ögonsjukdomen småningom gjorde läsning omöjligt har Lars Lövkvist börjat uppskatta talböckerna på nätet eller på cd-skivor. Allt finns inte inläst, men utbudet växer snabbt. På sin dator har han ett program som kan läsa av text och producera tal.

– Nu väntar jag bara på besked om hur det blir med HBL för synskadade, säger han. För tillfället har han några bekanta som hjälper honom med det viktigaste ur HBL och Helsingin Sanomat och skickar honom radio- och teveprogram som de vet att han kommer att uppskatta, men en smidig teknik för att navigera igenom en taltidning är något som han och alla andra med synskador hoppas på.

SÅ BÖRJADE DET. I december 2001 skrev HBL om Lars Lövkvists boksamling som då var betydligt mindre. Karstein Volle illustrerade. Bild: Karstein Volle

Eftersom ögonen långsamt blev sämre under en lång tid har han kunnat anpassa sig till tillvaron steg för steg.

– Mina nyaste nyförvärv i bokhyllan har jag ju strängt taget inte kunnat läsa, säger han. Å andra sidan hade han nu inte läst alla böcker i hyllan medan han kunde det heller.

Den mest exklusiva kriminalberättelsen på finlandssvenska är Den gåtfulla dubbelgångaren, en 40-sidig bok skriven av Mr C och tryckt i Borgå 1916 i 25 exemplar. Mr C hette egentligen Holger Nohrström och skrev för den närmaste kretsen. Den tidens kulturpersonligheter uppträder i boken under pseudonymer. Mera känd är novellsamlingen Herr Corpwieth: gentleman-detektiv, som ofta felaktigt kallats den första finlandssvenska deckaren. Egentligen var det Werner August Örn som var först, med boken Min första bragd som skrevs under pseudonymen Harald Selmer-Geeth år 1904.

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning