En midsommarnattskropp

Bild: Lehtikuva/Emmi Korhonen

Lägg sju sorters blommor under kudden och dröm om hur en respektfull relation till dig själv kunde se ut.

Det är sommar och våra kroppar är nära varandra, nära oss själva. Det doftar svett i spårvagnen, solkräm. Det är bastu och grill, åskmoln och hud. "Förändra din kropp!" skriker löpsedlarna. "Älska din kropp!" svarar en (mycket välkommen) motkultur. Och däremellan står de som inte vet vad de ska göra. Som vet att uppmaningarna till förvandling, press och plåga inte lett någonvart, men som inte riktigt kan föreställa sig vad kärlek till den egna kroppen skulle innebära.

Då människor ibland frågar mig hur en ska få en bättre kroppsbild brukar jag tipsa om att inte tala illa om vare sig sin egen eller andras kroppar, att förhålla sig kritisk till de absurda utseendeidealen, att lyssna på hur en talar till sig själv och testa nya tonfall, samt att träna på att skifta perspektiv: att känna efter inifrån hur det känns att vara i sin kropp, fråga vad den behöver, i stället för att ständigt betrakta och bedöma sig själv utifrån. Bra råd, som jag säkerligen har snappat upp av någon klokare än jag själv. Men vad betyder det att vara en kropp? Vad känner vi då vi känner efter, vad hör vi då vi lyssnar?

Då jag var ung, och det kändes knepigare att förhålla mig till kroppen än det lyckligtvis gör som vuxen, intresserade jag mig för dess abstraktioner. Vad menas med en kropp, hur konstrueras den, existerar den ens utanför våra symbolsystem? För kroppen är inte bara ett biologiskt faktum, en hop celler. Den är också ett språk, tolkningar, en plattform för smärtor, hopp och innebörd. Kroppen är ord, ordlöshet, upplevelser, en bärare av identitet och längtan. Senare har jag i mitt jobb med ätstörningar också återvänt till den konkreta kroppen, de påtagliga behoven. Till maten, sömnen, vilan. Till det vi är: skelettet, hjärtat, fettet, hjärnan.

Och kanske har jag landat i att båda är sanna, samma. Att vi bara kan tala om kroppen med hjälp av symboler, men att kroppen är utgångspunkten vi talar symboliskt ifrån. Och därför tänker jag att båda två förtjänar att tas hand om denna midsommar, denna sommar, detta liv. Att allt som är vi förtjänar att höras. Att cellerna behöver sitt, liksom kroppens längtan, tystnad, det den vill uttrycka.

Blev det här för flummigt? Låt mig avsluta med något mer handfast. Ät tillräckligt, vila tillräckligt, ge dig själv de glassar, den grillmat, de smultron din kropp mår bra av. Simma och spring om du vill, inte för att du tror att du måste. Det finns tusen och tusen och tusen slags kroppar, du är en av dem, du är bra. Lägg sju sorters blommor under kudden och dröm om hur en respektfull relation till dig själv kunde se ut. Och om du inte just nu kan älska varje centimeter av din kropp så gör det ingenting. Men lägg din sommarvarma hand på dig själv, kanske på ditt lår, din arm eller mage. Låt handen ligga kvar en stund och önska dig själv väl.

Med önskan om en varm, lugn och medkännande midsommar.

Monica Ålgars skribent, doktor i psykologi och psykoterapeut.

Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning