En man från östra Helsingfors och de gamla romarinnorna

När jag läser Ellen Mattsons roman om den svenska kommendanten Henrich Danckwardt som 1719 lät Marstrand falla i danskarnas händer, tänker jag på vår egen Cronstedt 1809.

Danckwardt hade haft klart bättre chanser att försvara sin fästning Karlsten och Marstrand än Cronstedt hade att försvara det av svenskarna försummade Sveaborg. Danskarna hade enligt historiska källor bara 500 man mot Danckwardts 400, det fanns mat och ammunition i fästningen, situationen var långt ifrån hopplös. Hans beslut är alltså mera svårförklarligt än Cronstedts, vars handlande förklarats med allt från högförräderi till realistisk omsorg om det stora antalet civila på Sveaborg och en korrekt bedömning av krigets utgång.

Cronstedt är östra Helsingfors egen son, uppvuxen på Botby gård och efter 1809 – fråntagen sin svenska officersgrad, sitt svenska adelskap och sina svenska ordnar – bosatt på Hertonäs gård till sin död 1820. Han förevigades i "Sveaborg" i Fänrik Ståls sägner, obenämnd men desto starkare framsuggererad av Runeberg.

"Tag allt vad mörker finns i grav, / Och allt vad kval i liv, / Och bilda dig ett namn därav / Och det åt honom giv; / Det skall dock väcka mindre sorg / Än det, han bar på Sveaborg" – där trampar versen fram så skönt och stadigt.

Och för 20 år sedan satte Radioteatern upp Petri Salins pjäs "Ögon i granit" (efter diktens rader om Sveaborg som "blickar över hav och fjärd / Med ögon i granit"), som handlade om Cronstedt. Men om det någonsin skrivits en roman om honom, i ett allvarligt försök att göra honom mänskligt och inte bara militärhistoriskt intressant, så har den gått mig förbi.

Mary Beard och #metoo

I en intervju i The Sunday Times talar den brittiska antikforskaren och feministen Mary Beard – högaktuell med boken Women and Power som recenseras här intill – om #metoo och om sin egen erfarenhet av att ha blivit våldtagen på ett nattåg från Milano till Rom 1978.

Förövaren var en italiensk arkitekt som insisterade på att de skulle dela sovkupé, slet av henne kläderna, våldtog henne och sen lade sig att sova i överbädden. Några timmar senare vaknade hon av att än en gång ha honom över sig, "humping away" som hon uttryckte det när hon skrev om upplevelsen i London Review of Books 2000.

"Kanske jag är en svikare när jag säger det men jag blev inte traumatiserad. Jag var arg men jag kände inte att jag blivit särskilt skändad: det blev inga långvariga följder. Det som gjorde mig verkligt arg, det riktigt oacceptabla, var att han gjorde det två gånger. En gång hade jag kunnat förlika mig med. Men vilken effekt det hade på mig har inget att göra med hur kriminellt det var: han våldtog mig, och det hade inte varit mera fel om jag blivit mera traumatiserad," kommenterar hon bryskt i Sunday Times-intervjun.

Det hon vill göra tydligt är att det finns väldigt olika sätt att berätta om sexuellt våld. "Jag berättade historien på olika sätt beroende på vem jag talade med. Ibland beskrev jag mig som ett offer, ibland förvandlade jag det hela till det perfekta knapplösa knullet* på ett nattåg. På ett hemskt sätt har Trump kommit undan med sitt opassande beteende gentemot kvinnor genom att kalla det för 'snack i omklädningsrummet' och många människor, också kvinnor, har ansett att det är en rimlig beskrivning."

När det gäller den revolutionära kraften i #metoo är hon lätt skeptisk – i ett längre perspektiv ter sig det hela inte riktigt så enastående och kraftfullt, eftersom redan de gamla romarinnorna etc:

"Bra att kvinnor talar ut nu, men genom historien har kvinnor alltid tillåtits stå upp för våldtäktsoffer och det har gjort väldigt lite skillnad. #metoo kanske inte blir en revolution, och orsaken är inte minst att så mycket uppmärksamhet riktats mot kändiskulturen – Hollywood och Westminster [brittiska parlamentets interna #metoo-storm] – och mindre mot vanliga kvinnors upplevelser i kopieringsrummet."

En beskrivning som lyckligtvis är svår att känna igen i Sverige och till och med i Svenskfinland där #metoo ljuder från kopieringsrum, studentfester och skolklasser. Men också Beard försöker hålla modet uppe. 2018 blir det 100 år sedan kvinnor över 30 fick rösträtt i England. påpekar hon, och "när jag känner mig riktigt eländig tänker jag på min mamma som var född före kvinnor hade rösträtt. Och jag tänker på Cambridge när jag var ung, med bara 10 procent kvinnliga studenter. Nu är de nästan 50 procent."

*På engelska "zipless fuck", uttryck för spontant, till intet förpliktande sex mellan främlingar myntat av Erica Jong 1973 i romanen Fear of Flying.

"

Pia Ingström Litteraturredaktör

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39