En målares livsroman

De verkligt stora författarna, sådana som Peter Handke eller Patrick Modiano, söker inte omväxling. Joel Haahtela skulle inte heller ha behövt göra det.

Prosa

Joel Haahtela

Mistä maailmat alkavat

Otava

Som författare är Joel Haahtela helt speciell, särskilt med tanke på att han är finländare och man. Han skriver inte tegelstenar som ingående beskriver livet i helg och söcken, på landet eller i förorterna, förr och nu. Hans romaner är i stället koncentrerade, de lever på sin form, sitt noggrant ciselerade språk och sin ambition att gestalta undflyende existentiella frågor. Reflexionen, inte intrigerna, är det viktiga. Vill man benämna hans grundläggande tema kunde det vara rotlöshet, utmaningen att leva i en oöverskådlig värld som oupphörligt strömmar förbi och hotar att kasta upp en på stranden, ett oanvändbart vrakgods.

Mellan 2003 (Elena) och 2013 (Tähtikirkas, lumivalkea) gav Haahtela ut sex böcker som det, trots deras ihållande melankoli, är en ren lycka att läsa. Han skriver om dem som hamnat i livets marginal, som styrs av ett grundläggande, gåtfullt svårmod som lägger ett avstånd mellan dem och omvärlden, om de öden vars betingelser sammanfattas så här i Traumbach (2012):

"Den andra sorgen är något slags livssorg. Den bara finns, har alltid funnits, går inte bort. Det känns nästan som om det fanns människor som är märkta av den sorgen redan vid födseln, som verkar rätt igenom sorgsna utan att något särskilt hinner hända i livet. Och vad de än gör är det alltid på något sätt sorgligt; den roligaste historia får, när de berättar den, en melankolisk underton. Den här sorgen som ingenstans kommer ifrån och ingenstans försvinner gör människan försagd, men kanske den har någon särskild betydelse för oss." (Min övers.)

Ändå är människorna inte statiska, sorgen inte helt oförklarlig. Böckerna har ofta karaktären av mysterium: huvudpersonen ställs inför en gåta, ger sig ut på en resa, träffar människor lika marginella som han själv, närmar sig förklaringar, hittar dem ändå aldrig helt. Men han kommer kanske närmare sin egen gåta, sina egna svårigheter att leva.

Författaren förnyar sig

Men vid läsningen av Haahtelas senaste, tionde roman Mistä maailmat alkavat ("Där världarna börjar") blir läsaren småningom bekymrad. Texten påminner allt mer om den sega genre som brukar kallas för "realistisk epik", produkten av den flitige författarens mödor bland arkivens tidningslägg för att genom läsning av notiser och annonser skapa en "övertygande tidskänsla" där de fylligt tecknade gestalterna hemvant ska röra sig.

Det ser alltså ut som om Haahtela velat bryta sitt mönster, pröva något nytt. Det är begripligt, ändå tycker jag att han borde ha besinnat sig. De verkligt stora författarna, sådana som Peter Handke eller Patrick Modiano – alldeles rimliga jämförelseobjekt – söker inte omväxling. De håller sig envetet till sitt, borrar sig genom ackumulering allt djupare in i sina kärnmotiv som också är den mänskliga existensens.

Mistä maailmat alkavat är en konstnärsroman. Vi möter Visa Lehtinen som fjortonåring, i mitten av 1950-talet, efter att han sett Vincente Minnellis van Gogh-film "Han som älskade livet". Visa får en vision av sin framtid och vet plötsligt att det är konstnär han ska bli och att inget kan hindra honom. Vi får följa honom när han börjar teckna, blir kvälls- och senare dagselev i Fria konstskolan, tillbringar två år i Bologna, kommer hem och slår igenom som konstnär.

Haahtela skildrar konstnärsmiljöer från femtiotal till sjuttiotal där autentiska gestalter som Unto Pusa och Torger Enckell uppträder, och tidens konstdebatt avhandlas. De viktigaste bifigurerna är Visas älskade Helmi, som han träffar redan i tonåren och till slut får, och hennes bror Tapio, bokens mest tragiska gestalt.

Tapio personifierar den livsoförmåga som ofta finns i Haahtelas böcker; speciellt denna gång är att den iakttas utifrån, hos en biperson. Visa själv är en lyckosam människa som på ett stillsamt, icke konfrontativt sätt når dit han vill, dock till priset av växande utanförskap. Hans verkliga engagemang gäller måleriet, bara det. Och han är beredd att offra både troheten mot konstlivets modeströmningar och sin personliga popularitet för att göra det som känns rätt och nödvändigt. Följden blir att han i viss mån marginaliseras inom konstlivet.

Inga enkla lösningar

"I viss mån" är viktigt för Haahtela. Han skyr svartvita konflikter och entydiga problemlösningar. I en roman som utspelar sig under generationsmotsättningarnas stora tid punkterar han dem diskret, visar på mer komplicerade och otydligare förklaringar till konflikterna. Och med ett upplägg som genom Visas bakgrund bäddar för motsättningar mellan konsten och livet, konstnärer och "vanliga" människor, löser han upp dem och demonstrerar i stället hur de förutsätter varandra. Det finns något vilsamt i detta avstående från det enkla.

Sitt vackra och suggestiva språk har Haahtela förstås kvar, men det är mera utspätt den här gången. Miljöbeskrivningar tar mer plats än vanligt, de konstteoretiska och -politiska diskussionerna blir onödigt pratiga. En författare som Haahtela, så inriktad på att frammana en grundläggande, mer eller mindre tragisk livskänsla, kan hitta sig i sentimentalitetens grannskap. I sina tidigare romaner har han genom det koncentrerade formatet och en förmåga till diskret stilisering undvikit den. Den här gången kantrar det över ibland vilket, tror jag, har att göra med bokens mer konventionellt romanmässiga utformning. Till exempel epilogen där de olika handlingstrådarna knyts ihop och avslutas, kunde med fördel ha strukits.

Detta sagt är Joel Haahtela förstås ändå en mycket bra författare. Också i sina mindre fulländade stunder är han väl värd att uppmärksamma.

Michel Ekman Litteraturkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33