En luttrad tonsättares resa mot musikalisk mognad

Det är lätt att beundra åländska tonsättaren Lars Karlssons säkra estetiska handlag på den nya skivan med en sångcykel för Gabriel Suovanen och en klarinettkonsert för Christoffer Sundqvist.

Samtida konstmusik

Lars Karlsson

Sju sånger till text av Pär Lagerkvist, Klarinettkonsert. Lapplands kammarorkester under John Storgårds. Gabriel Suovanen, baryton, Christoffer Sundqvist, klarinett. (BIS)

Lars Karlsson (f. 1953) hör till våra långsamt arbetande tonsättare och ett uruppförande av Karlsson är inte direkt vardagsmat. En tonsättares arbetstakt är i första hand förstås en personlighetsfråga och i Karlssons fall handlar inte det omständliga filandet om att musiken är speciellt komplicerad eller att han är en extrem pedant. Tvärtom är Karlssons musik förhållandevis lätt gripbar och kräver, av allt att döma, helt enkelt bara sin beskärda tid för mognad och optimal gestaltning.

Ett par år kan vara den tid som Karlsson behöver från det första idéembryot till färdigt verk. Han anger även 2010–12 samt 2013–15 för två av sina senaste kompositioner, Sju sånger till text av Pär Lagerkvist och Klarinettkonserten, vilka glädjande nog redan nu finns inspelade på BIS i versioner som på många sätt känns väldigt definitiva.

Bägge styckena förefaller nog så representativa för Karlssons "sena" (fri)tonala period, som framför allt ter sig som ett slags syntes av de atonalt expressiva respektive mer melodiöst lättsmälta och lyriska stildrag, som följt varandra under tonsättarbanan. I grund och botten har Karlsson dock alltid haft en romantikers själ, en egenskap som under det senaste decenniet etablerat sig som något av ett självklart estetiskt uttryck.

Fruktbara stilmässiga legeringar

Så även i de här aktuella verken, där eklektikern Karlsson i de bästa stunderna firar triumfer med fruktbara stilmässiga legeringar – inte sällan tycker man sig uppfatta både ett och annat bekant tonfall utan att ändå kunna sätta fingret på källan – och där man överlag kan skönja en klang- och formmässig medvetenhet, som kännetecknar den luttrade tonsnickrarens säkra handlag.

Människorösten har varit ett centralt uttrycksmedel för Karlsson genom hela hans produktion och i de materialmässigt renodlade Lagerkvistsångerna skriver han mer idiomatiskt för instrumentet än kanske någonsin tidigare. Helheten beskriver ett slags livsresa, där den växande erfarenheten går hand i hand med den textmässiga kronologin – cykeln inleds med ungdomsangsten i Ångest, ångest är min arvedel och når sin uppfyllelse i den mogne diktarens insikter i Mitt träd är pinjen.

Det har skrivits åtskilliga högklassiga inhemska klarinettkonserter och till de allra bästas (Tiensuu, Kaipainen, Lindberg, Aho, Hakola) nivå når Karlssons bidrag till genren inte; därtill är melodiken ställvis för anonym och den nyklassiskt färgade rytmiken i de snabbare passagerna för förutsägbar. Ett på många sätt fräscht och njutbart bidrag är det dock och en tilltalande lyrisk pregnans alternerar smidigt med mer dramatiskt avfattade partier inom ramen för en dramaturgiskt fungerande tresatsig storform.

Karlsson lyckas dessutom med konststycket att få kammarorkestern att klinga betydligt större än vad den de facto är och John Storgårds och hans förträffliga lappländare utvinner allt som står att finna ur partituren. Gabriel Suovanen har haft sina röstproblem, men ger här ett lika sensitivt som auktoritativt intryck och Christoffer Sundqvist är självfallet i sitt rätta element i den tacksamt designade solostämman.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00