En levande djungel

Bild: Mats Tuominen

Det kryllar av liv i djungeln på Lurens. Årets uppsättning, Rudyard Kiplings Djungelboken, görs av en rekordstor ensemble. Ensemble betyder tillsammans, och i det ordet hittar man dramatiseringens budskap.

Djungelboken

Av Rudyard Kipling. Dramatisering: Johan Gilles. Bearbetning: Robert Hedengren. Regi: Oskar Silén. Musikaliskledning: Markus Fagerudd. Sånginstudering: Mirella Pensolin-Katz. Koreografi: Susanna Karvinen. Scenografi: Mats Tuominen. Dräkter: Tina Karvinen. Rekvisita: Sofia Kronberg. Ljud- och teknikplanering: Jonas Randers.

På scen: Emilia Nikkanen, Maria Ferm-Salonen, Ilkka Relander, Josefin Waked, Michelle Sarström, Katarina Nikkanen, Tom Pallas, Joonas Vartiainen, Magnus Engström, Tanya Ryynänen, Bosse Lindfors, Veronica Svenskberg, Heini Rautoma, Minna Valkama, Emilia Schröder, Denise Niemi, Amelie Widlund, Christel Still, Sonja Ordén, Wilhelm Nielsen, Linnea Westerholm, Kim Lindtröm, Ronja Skogberg, Alice Nyberg, Madeleine Gröndahl, Frida Hagman, Estrid Airas, Emilia Tenhunen, Ida Holmsten, Elli Uotinen, Jennelie Ahonen, Berta Airas, Rebecca Halonen, Nelly Antas, Myrna Martti, Tiia Svärd, Nea Vehkasaari.

Premiär på Lurens i Lovisa den 1.7.

Bakom tillämpningen av devisen "Tillsammans är vi starka" bör det finnas en sammanjämkning, ett arbete som ska göras på både lag- och individnivå. Eller, som det uttrycks här: "Flockens styrka är dess vargar, och vargarnas styrka är dess flock."

Robert Hedengrens bearbetning av Johan Gilles dramatisering för en annan sommarteater, Lerbäcksteatern, Oskar Siléns regi och Susanna Karvinens koreografi styr tillsammans med skådespelarna publiken med säker hand genom Kiplings sagolika berättelse om den vilsna och utsatta Mowgli. Att kunna hitta en hållbar identitet i å ena sidan ingenmanslandet Djungeln, å andra sidan korstrycket av olika djur, är ingen lätt sak. På Lurens är Mowgli en flicka, och Emilia Nikkanen gör en just så obeveklig, hjärtslitande och fin roll som ungdomsåren kräver – oberoende av om man råkar vara pojke eller flicka. Mowglis roll och identitet har inte så mycket med kön att göra, som med mänsklighet och växande. Hon kan gråta och hantera vapen, och det är det som gör henne annorlunda.

I djurflockarna finns det några bland de jämna och samspelta prestationerna som sticker ut. Den ondskefullt ockrafärgade tigern Shere Khan, gestaltad av den grinande, haltande och samtidigt hala Joonas Vartiainen flankeras av schakalen Tabaqui (Magnus Engström) som skickligt och roligt vänder pälsen och replikerna efter vinden och situationen. Hela vargflocken leds av Bosse Lindfors starka patriark Akela, en gestalt som präglas av en styrka som ger utrymme för svaga stunder. Och apflockens allra minsta Berta Airas är som skapt för rollen som hatar och älskar, dansar och hänger, med samma intensitet och glöd.

Lurens uppsättningar präglas av dess främsta kännetecken, vridläktaren. Rörelsen genom olika dimensioner är alltid en tillgång, och gör det möjligt att ha många masscener utan att föreställningen blir jämntjock. Djungelboken är speciellt dynamisk, vi har apor och vargar, skådespelare i alla åldrar, letargi kombinerat med spring i benen. Alla djurrollerna rör sig arttypiskt och uttrycker sig i enlighet med den karaktär hen representerar. Den sceniska gestaltningen, musiken och sångerna, passar bra med Kiplings oerhört lyriska språk och den lite drömska stämning som kännetecknar Djungelboken. Budskapet och uppmaningen att bereda alla en plats bland oss, och att ta ansvar för alla och allas bästa passar bra i tiden och det gör också den här sommarteatern till en tillgänglig upplevelse i ordets alla bemärkelser. Den är också en familjepjäs, med reservation för familjens yngsta. Pjäsen slutar bra, men med några scener som kan vara skrämmande.

Barbro Enckell-Grimm

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning