"Wuwang guoshi" – en ledstjärna för Kinas utrikespolitik?

Den himmelska fridens torg i Peking. Foto Mostphotos Bild: Mostphotos

Det är nog ingen tvekan om att Kinas president Xi Jinping delvis låter sig vägledas av lärdomar från Kinas traumatiska krigsminnen, där den röda tråden varit landets bristfälliga beredskap att försvara sitt land mot fientliga makter, skriver forskaren Caesar Paterlini om Kinas utrikespolitik.

Wuwang guoshi – Glöm aldrig den nationella förnedringen – är ett begrepp som genomsyrar det kinesiska samhället från läroböcker till propagandakonst. Därtill påminner otaliga museer, mastodontiska minnesmärken och imponerande statyer om de traumatiska händelserna som ägde rum under den kinesiska förödmjukelsen. Varför ekar rösten från det kinesiska förflutna så starkt? Och kan begreppet berätta något om hur Kinas ledare resonerar utrikespolitiskt?

Begreppet syftar på perioden från 1839 fram till Folkrepubliken Kinas tillkomst (1949) då utländska makter invaderade och förnedrade Kina. Processen startade med opiumkrigen 1839–1842 och 1856–1860 då England och Frankrike med våld tvingade Kina att acceptera handeln med opium samt att ge handelsprivilegier åt segrarmakterna. Ont blev värre under det första sino-japanska kriget 1894–1895 emedan den sista spiken i kistan sattes under det andra sino-japanska kriget 1937–1945. Krigen ödelade Mittens rike och landet uppfattades föraktfullt som "Asiens sjuke man".

Chocken och förnedringen var enorm för Kina, som ända sedan Zhoudynastin (cirka 1046 f.Kr.–256 f.Kr) ansett sig besitta himlens mandat att härska på jorden. Visserligen styrde den kinesiske kejsaren – himlens son – inte direkt över de andra länderna, men andra nationer ansågs trots allt stå i ett slags underordnat vasallförhållande till Kina.

Men varför har tiden inte redan läkt såren? Det här beror i hög grad på hur den kinesiska historien återskapas i historieböckerna. De kinesiska läroböckerna förmedlar effektivt bilden av Kina som ett offer för imperialistisk kolonialism. Särskild vikt läggs vid de brutaliteter som imperiemakterna med England, Frankrike och Japan i spetsen gjorde sig skyldiga till. Skändningen av Qingdynastins sommarpalats 1860 då ovärderliga konstskatter plundrades och Nanjingmassakern 1937 är endast ett par berättelser som får stort utrymme i den kinesiska historieundervisningen.

Indoktrineringen sker också genom exkursioner till historiska minnesmärken, vilket effektivt inpräntar Wuwang guoshi i elevernas hjärnbark och samtidigt underblåser patriotiska stämningar. I detta sammanhang är det också intressant att erinra sig om professor Marianne Hirschs banbrytande forskning om barn till överlevande från förintelsen, som visar att traumatiska minnen överförs från generation till andra och tredje generationer. Hirsch använder termen "post-memories" för att beskriva de traumatiska minnen som följande generationer bär på livet ut.

Det råder därmed inget tvivel om att den kinesiska krigshistorien är mycket närvarande i nuet och det slår mig att man faktiskt kunde tala om begreppet kollektiva minnen. Termen myntades av Maurice Halbwachs i boken Les cadres sociaux de la mémoire (1925). Kärnan i hans tanke är att våra minnen blir kollektiva genom att de kommuniceras och delas i sociala sammanhang, en växelverkan som samtidigt formar dem. Det intressanta i hans resonemang är uttryckligen idén att det är den sociala kontexten som definierar vad som är betydelsefullt att komma ihåg. Några exempel på kollektiva minnen är slaget vid Trastfältet 1389 som inspirerade den serbiska frihetsrörelsen på 1800-talet och 11 september 2001 som inte bara förstärkte den amerikanska identiteten utan också omdefinierade förhållandet mellan väst och den muslimska världen.

På senare tid har kollektiva minnen fått ett genomslag inom fältet för internationella relationer. Låt mig ge några intressanta exempel. I boken Analogies at war till exempel visar professorn Yuen Foong Khong hur de amerikanska beslutsfattarna använde analogier och lärdomar från tidigare krig då de fattade beslut under Vietnamkriget.

En annan förträfflig bok är The German Problem Transformed skriven av Thomas Banchoff där författaren framhåller att Tysklands traumatiska krigsminnen var orsaken till att man övergav inrotade nationella intressen till förmån för nya modiga öppningar. Som exempel nämner han bland annat Konrad Adenauer som förändrade efterkrigstidens Tyskland och Europas historia mer än någon annan och Willy Brandts nya östpolitik. Banchoffs perspektiv är synnerligen intressant med tanke på att de traditionella teorierna inom internationella relationer, däribland realismen, inte på ett adekvat sätt klarar av att förklara Tysklands utrikespolitiska helomvändning.

En annan sensmoral är den som drogs av Münchenöverenskommelsen 1938. Den dåvarande brittiske premiärminister Neville Chamberlains försök att bevara freden i Europa genom att blidka Hitler hindrade inte Tyskland från att anfalla omkringliggande stater. Det gav upphov till slutsatsen att hot från fientliga stater alltid måste stoppas i ett tidigt skede eftersom en försonande hållning mot fienden blir kontraproduktivt. Denna lärdom utgjorde efter andra världskriget en viktig hörnsten i den amerikanska utrikespolitiken.

De här forskningsrönen leder fram till frågan i vilken mån Kinas militarisering av det Sydkinesiska havet bottnar i landets kollektiva minnen. Mycket talat faktiskt för att narrativet är en bidragande faktor till att Kina expanderar sin intressesfär i det Sydkinesiska havet. Genom att bygga artificiella öar med luftvärnsrobotar och landningsbanor för militära flygplan vill Kina utan tvekan skapa en buffertzon som skyddar landet från fientliga invasioner. I färskt minne är hur dåligt de gammalmodiga kejserliga banertrupperna var utrustade mot de mer avancerade brittiska och franska styrkorna vilket dels berodde på att Qingdynastin försummat att upprusta armén, dels på att armékarriären hade en mycket låg status i den konfucianskt präglade sociala hierarkin.

Sett ur den här synvinkeln råder det nog ingen tvekan om att Kinas president Xi Jinping låter sig vägledas av lärdomar från Kinas traumatiska krigsminnen, där den röda tråden varit landets bristfälliga beredskap att försvara sig mot fientliga makter. Historien om Kinas förödmjukande krig med omvärlden, som flera gånger hotade landets existens, får under inga omständigheter upprepas. Narrativet kan också vara användbart om man i en bredare geopolitisk kontext vill förstå varför Kina aldrig viker en tum då åsikterna går isär med väst. Kina skall nämligen aldrig mer kallas för Asiens sjuke man.

Caesar Paterlini

är filosofie magister i historia, har studerat i Hongkong, talar utmärkt kinesiska och forskar i Kinas historia. Han har bland annat tilldelats det prestigefyllda Mickwitz-priset i historia.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Pionjären inom styling

Mer läsning