En kvinnas modiga bekännelser och frigörelse

FÄNGSLANDE TOLKNING. Elsa Saisio framför en monolog som bygger på den fransk-afganska författaren Atiq Rahimis prisbelönta bok Syngué sabour, pierre de patience (Tålamodets sten).Bild: Erik Uddström

Hiljaisuuden kivi är en stark monologföreställning om patriarkala strukturer.

Hiljaisuuden kivi

Text: Atiq Rahimi. Översättning: Kristina Haataja. Dramatisering och regi: Terhi Panula. Dräkter och scenografi: Cris af Enehielm. Ljus: Pietu Pietiläinen. Ljud: Roy Boswell. Trummor och sång: Saana Pohjonen. Fysiskt uttryck: Satu Elovaara. På scenen: Elsa Saisio, Simon Al-Bazoon, Aleksi Holkko, Manoel Pinto.

Urpremiär på Nationalteatern/Omapohja 24.5.

Djupa, regelbundna andetag hörs i ett dunkelt rum. En kvinna (Elsa Saisio) knäböjer vid sin sårade mans (Simon Al-Bazoon) sida. Fläkten snurrar i taket. Mannen ligger i koma, med ögonen halvöppna, oseende. Kvinnan i lång klänning och med huvudduken kring halsen, så att hon snabbt kan dra den över huvudet om en främmande man kommer, är desperat, frustrerad. Det är den sextonde dagen och hon reciterar Guds sextonde namn nittionio varv på radbandet. Om hon ber hängivet i nittionio dagar ska han nog vakna upp, säger hennes mullah.

Kvinnan börjar prata om sitt liv. För sig själv, för mannen som kanske hör, kanske inte. Hon minns de tre första åren av äktenskap då hon ännu inte ens träffat sin man, soldaten, då hon inte fick lämna svärmoderns lägenhet.

Hennes ord blir efter hand allt mer vågade, tankarna och minnena mer känsliga och intima, förbjudna. Hon berättar sådant hon aldrig skulle kunna avslöja för någon, och medan dagarna går blir hon allt djärvare, frigör sig allt mer från sin underkuvade roll som kvinna i ett muslimskt land. Hennes undertryckta ilska får äntligen utlopp. Hennes monolog är en bekännelse och en beskyllning, och ger röst åt alla förtryckta kvinnor.

Kvinnans far brukade ofta referera till en gammal persisk historia om en svart sten, lidandets sten, som man kan berätta alla sina bekymmer för och som suger dem i sig och som sedan exploderar, så att man själv går fri från lidandet. Kvinnans man är hennes sten. Han ligger där orörlig och tar emot allt hon berättar. En del av spänningen i föreställningen ligger i ovetskapen över huruvida han kommer att vakna upp, och vad som då sker – har han hört allting, och vad gör han då?

Stark tolkning

Hiljaisuuden kivi, som spelas bara en handfull gånger på Nationalteaterns Omapohja-scen, är en stark monologföreställning om patriarkala strukturer och en muslimsk kvinnas frigörelse. Elsa Saisios tolkning av kvinnan är stark, närapå frenetisk. Man sugs in i hennes svallande känslor och lever med henne. Saisio bär ensam upp nästan hela den en och en halv timme långa föreställningen, och det lyckas hon med tack vare sin intensiva energi.

Kriget finns hela tiden närvarande i bakgrunden, och de upprepade bombexplosionerna är kraftfullt illustrerade av trummorna spelade av Saana Pohjonen.

Hiljaisuuden kivi baserar sig på den fransk-afganska författaren och regissören Atiq Rahimis bok Syngué sabour, pierre de patience (Tålamodets sten) som fick det uppskattade priset Prix Goncourt år 2008. Terhi Panula har dramatiserat och regisserat föreställningen och Cris af Enehielm har gjort dräkterna och scenografin som har en generell känsla av Mellanöstern. Var pjäsen utspelar sig är oklart, likaså vilket krig det är som pågår. Det är det allmängiltiga som gör pjäsen relevant.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33