En kvinna med kurage

Mediekritik. I sin nya bok kritiserar Yrsa Stenius de svenska medierna på ett modigt sätt, skriver recensenten Jacob Söderman. Bild: Niklas Sandström

Få har som Yrsa Stenius vågat sätta de svenska medierna under lupp, skriver Jacob Söderman i sin recension av Stenius nya bok.

Yrsa Stenius: Orden i min makt. Förlaget M. 2016.

En dag klev unga Yrsa Stenius in på Arbetarbladets och Arbetarförbundets lilla kontor i det gamla partihuset på Broholmen, Helsingfors.

Året var 1968, det brusande året med ungdomskravallerna i Paris, studentprotesterna på universitetscampus i USA och motståndet mot Vietnamkriget något år efter att Lappooperan hade premiär på Gamla studenthuset.

Yrsa Stenius hade fått sluta på Studentbladet och kommit över till Socialdemokraterna precis som en stor del av medlemmarna i Nyliberala studentföreningen, tidigare bland annat Lars D Eriksson, Ulf Sundqvist och Tom Sandlund.

Hon var vänlig men blyg.

När hon 1973 började skriva ledare i Arbetarbladet var de ofta långa och analyserande. En gång fortsatte en ledare i nästa nummer.

Jag gillade hennes analyser. De var i tidens anda, ibland litet krångliga.

De finlandssvenska socialdemokraternas hedersordförande K A Fagerholm sa en gång: "Arbetarbladet skall utge ett jubileumsnummer. Stenius har lovat använda några svenska ord i ledaren."

Ingen av oss skulle ha trott att den unga damen ett halvsekel senare skulle vara en av Finlands och Sveriges mest meriterade skriftställare med många fina böcker bakom sig... och ha visat så mycket kurage.

Hon bosatte sig i Stockholm 1978 och blev kulturredaktionens chef 1979, men hade skött et som tf redan tidigare. Senare blev hon politisk chefredaktör på Aftonbladet.

Efter 1995 skrev hon som frilans, även på finska i Finland.

Pressombudsman i Sverige var hon åren 2007 – 2011. Det blev hennes sista post.

Hon har fått flera utmärkelser, blivit hedersdoktor, gjort en fin karriär.

Hon skriver ännu vid fyllda 71 år.

I sin färska bok "Orden i min makt" gör hon upp med fenomen i den svenska medievärlden som retat henne. Uppenbart är att hennes svåra år som Pressens ombudsman (PO) har gett henne impulsen att skriva boken.

I intervjun "Journalister förnekar ofta sin makt och sitt ansvar" (HBL 14.8) som Fredrik Sonck skrivit, behandlas många av bokens teman.

Jag tar upp några till.

När Yrsa Stenius lämnade sin post som chefredaktör för Aftonbladet 1987 var hon ur slag en tid, men kom igen. Hon skrev krönikor från kända rättegångar.

En av de rättegångar hon följde var rättegången kring mordet på statsminister Olof Palme där lodisen Christer Petterson var åtalad.

Änkan Lisbet Palme, som inte tidigare hade konfronterats med Petterson, krånglade.

Hon ville inte vara i samma rättssal som honom.

På något sätt svängde sympatierna bland journalisterna. Man talade föraktfullt om "riksänkan". Till slut lyckades Svea hovrätt frikänna Petterson. I Finland skulle han troligen ha blivit dömd av en enhällig domstol i alla instanser. Han hade motiv, tillgång till vapnet och tillfälle att mörda.

Man sidsteppade den kompetenta kriminalpolisen och letade efter olika internationella konspirationer. En enkel lösning – Petterson – dög inte.

I sin bok går Yrsas Stenius också igenom de svenska mediernas sätt att reagera på bland annat tsunamin, Estoniaolyckan, drevet mot Mona Sahlin och justitieminister Ove Rainer. Hon försöker resonera sig fram till varför behandlingen av liknande händelser skiljer sig så mycket i Sverige och Finland.

Sällan har väl någon haft kurage att sätta de likriktade svenska medierna under lupp på det sättet.

Det svenska sättet att övervaka pressetik skiljer sig från det finska. I Sverige måste en person som blivit offer för övertramp klaga, i Finland kan vem som helst anhängiggöra ett mål.

I Sverige finns det en pressombudsman vars avgöranden underställs en nämnd för godkännande.

Nämnden leds av höga jurister och den kan godkänna eller förkasta PO:s förslag.

Om PO förkastar en klagan kan den klagande föra den till nämnden för avgörande.

I Finland kan Opinionsnämndens ordförande fatta enkla och klara beslut, men alla viktiga avgöranden tas av nämnden.

I boken prisar Yrsa Stenius juristernas insats i nämnden.

I Finland var jag den sista juristen som var ordförande för Opinionsnämnden. En arbetsgrupp som leddes av Helsingin Sanomats dåvarande chefredaktör Janne Virkkunen föreslog att man skulle välja en allmänt betrodd chefredaktör till ordförande, då de i varje fall behärskade juridik och pressetik i praktiken och väl kände till den komplexa medievärlden.

Det gjorde man och det har fungerat bra.

Som PO råkade Yrsa Stenius ut för ett mediedrev av mått på grund av några uppmärksammade beslut. Det mest kända var hennes förslag rörande Expressens avslöjande att Jan Guillou skulle ha varit sovjetagent.

Fast nämnden inte godkände PO:s beslut utsattes Stenius för mycket spö. Expressen vägrade samarbeta med PO. Man krävde hennes avgång, anklagade henne för att förstöra för kvinnor, i sura kommentarer hette det att hon inte borde ha blivit PO.

Sin vana trogen gav Yrsa Stenius tillbaka i spalterna, men hon trivdes knappast och avgick efter en period.

En särskild behållning av boken är att den för in läsaren i redaktionernas vanligen slutna verklighet. Den behandlar också viktiga teman om makt och ansvar, om sanning och lögn.

Yrsa Stenius bedömer gärna sina motståndares personlighet och syften på ett föga etiskt sätt. Det balanseras av att hon är öppen, rent av avslöjande, om sina egna bevekelsegrunder.

Därtill får man läsa om händelser med dråpliga poänger som när hon en morgon säger "Kyss fittan" i telefonen till statsminister Olof Palme. Hon trodde nämligen att det var en kollega som retades.

I boken ingår en del personporträtt till exempel ett om Mauno Koivisto. Stenius hyser en öppen beundran för frontmannen som blev president.

I ärlighetens namn bör också avslöjas att ett kort kapitel ägnas undertecknad.

År 1977 publicerade tidskriften Ydin ett anonymt porträtt av mig, som rönte stor uppmärksamhet.

Porträttet var välskrivet, men inte helt positivt.

Paavo Lipponen kallade det en "offentlig obduktion".

Min valchef i Åbo, Sten Erik Abrahamsson var ironisk: "En näpen historia".

Att jag flög i taket berodde mycket på att man inte skrev på det sättet på den tiden.

I dag skulle många politiker vara glada om Yrsa Stenius ägnade deras person så mycket intresse.

Boken rekommenderas.

Jag tycker dock bättre om hennes bok "Taxar, kärlek och sorg" (2008) som är annorlunda och personlig på ett fint sätt.

Skribenten är tidigare riksdagsledamot, minister, landshövding, justitieombudsman och EU-ombudsman. Han har också lett Opinionsnämnden för massmedier.

Jacob Söderman

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Närvårdare Pia Lemberg studerar vidare på läroavtal: ”Vård i livets slutskede ligger nära mitt hjärta”

Mer läsning