"En klarsynt och orädd skribent" – HBL:s Wilhelm Kvist prisas för musikbevakningen

Wilhelm Kvist gläds över Topeliuspriset som enligt statuterna ska ges till "en aktiv pågående journalistisk gärning": – En tanke som slog mig är att kritiker oftast brukar få pris för nån bok de skrivit. Det är roligt att uppmärksammats för det dagliga arbetet. Bild: Cata Portin

HBL:s musikredaktör Wilhelm Kvist får årets Topeliuspris. Enligt motiveringen har hans "mångsidiga, engagerande och analytiska kulturjournalistik förnyat och fördjupat Hufvudstadsbladets musikbevakning på ett sätt som imponerar och inspirerar".

– Jag blev nästan rörd till tårar. Det känns som ett oerhört värdefullt erkännande.

Så säger HBL:s musikredaktör Wilhelm Kvist som under tisdagen tog emot Topeliuspriset – det finlandssvenska publicistpriset om 7 500 euro som delas ut av Svenska folkskolans vänner och Publicistförbundet.

I motiveringen beskrivs Kvist som en lyhörd kritiker som med "auktoritet och integritet grundad på gedigen sakkunskap ... omsorgsfullt genomlyser och utforskar musiken".

– En tanke som slog mig är att kritiker oftast brukar få pris för nån bok de skrivit. Det är roligt att uppmärksammats för det dagliga arbetet.

Från Sibelius-Akademin till HBL

Kvist har jobbat på HBL i snart tio år men har en bakgrund på Sibelius-Akademin där han läste musikteori. Under studietiden började han skriva kritik på frilansbas, och då Lena von Bonsdorff gick i pension efterträdde han henne som musikredaktör. Det är en bana som i efterhand ter sig naturlig, även om andra vägar stod till buds.

– Jag visste att jag kanske väljer bort något annat, men inte kändes det som någon stor uppoffring. Jag har lärt mig massor genom det spår jag styrt in på.

Vad har du lärt dig?

– Åtminstone att skriva! Sen att varje text föregås av en stund av ångest innan man kommer i gång – det är konstigt att den känslan inte har försvunnit någonstans.

För en kulturjournalist är den stilistiska utvecklingen extra viktig: att lyckas handlar i hög grad om att hitta ett inspirerande och exakt språk för sina upplevelser av konst. Att verka som kritiker är också att upplåta sitt namn i offentligheten, säger Kvist, att sätta sig själv på spel och vara redo att själv bli föremål för kritik.

– Skrivandet som akt har jag funderat mycket på. I början var jag mer nöjd över fyndiga formuleringar. Det är inte det viktiga nu, utan att den övergripande tanken blir den rätta.

Kritik från hög höjd

Om man ser till listan över tidigare års Topeliuspristagare är det i första hand journalister som sysslar med politisk eller grävande journalistik som premierats. I årets prismotivering lyfts Kvists arbete med att "påtala missförhållanden som bristande jämställdhet, diskriminering och misogyna maktstrukturer" fram. Det är inte alltför svårt att också här läsa in en referens till ett grävjobb, Kvists granskning av könsbalansen på huvudstadsregionens orkestrar.

– Jag ser det som att jag tagit kritiken till en annan nivå. Det kan vara roligt att tänka på estetiska avvägningar men det enskilda framförandet är inte det enda som är intressant. Som recensent har jag ibland tänkt att jag är en örn som flyger från bergstopp till bergstopp – nå, nu har örnen velat stiga ännu högre och rita en ännu större karta.

På så sätt är analysen av repertoaren och recensionen av ett enskilt verk besläktade. I båda fallen handlar om att granska konstnärlig verksamhet och ställa frågor om den.

Men till skillnad från recensionsskrivandet byggde repertoargranskningen på en kvantitativ analys av programmet på huvudstadsregionens orkestrar 2019–2020. Inledningsvis gick arbetet ut på att sammanställa information om 350 olika framföranden. Kvist påpekar att han behövde göra vissa avgränsningar, men resultatet var tydligt: endast 4,3 procent av verken som spelades i fjol var skrivna av kvinnor. Enbart Ludwig van Beethoven framfördes oftare än samtliga levande och döda kvinnliga tonsättare.

Artikeln följdes upp med artiklar som bland annat berättade om gräsrotsansatserna att hitta "bortglömda" kvinnliga tonsättare och hur man i Sverige arbetat mot jämnare könsbalans på repertoaren.

Granskningen gav också upphov till en intensiv debatt, där en del menade att obalansen kan förklaras av att manliga kompositörer av historiska anledningar haft möjligheter att skriva fler mästerverk, medan andra ansåg att tiden är mogen för att ifrågasätta genimyter och omvärdera kanon.

– Genomslaget förvånar. Men egentligen gjorde jag väl inget annat än tände en tändsticka – det fanns så mycket bensin på marken. Många andra aktörer plockade upp tråden och spann vidare.

Reaktionerna var både positiva och negativa, och har publicerats såväl i HBL som i andra medier.

– Jag har hört att jag varit modig och inte riktigt förstått varför – förutom på en del aggressiva reaktioner. Det finns de som upplever sig som hotade. Samtidigt har de häftiga reaktionerna visat att det här är viktigt att behandla.

Strikt publiceringsplan

Under arbetet funderade Kvist mycket på den dubbelroll som kulturjournalisten lätt hamnar i: å ena sidan arbetar man som en nyhetsjournalist (tar fram fakta, intervjuar och försöker förhålla sig opartiskt till ämnet), å andra sidan är kulturjournalistik en form av opinionsjournalistik. I uppdraget som exempelvis musikredaktör ingår uttryckligen att formulera argument, kritik, åsikter och analyser.

I fallet med orkestergranskningen arbetade Kvist med en förhållandevis strikt publiceringsplan där han i början tog fram statistik, gjorde intervjuer och koordinerade debatten. Först i ett senare skede gick han in för att själv reflektera över bevakningen i argumenterande texter.

– Jag blev i ett tidigt skede inbjuden att delta i Slaget efter tolv men svarade att jag tyvärr tackar nej för nu inledningsvis vill jag hålla mig mer neutral. Det var inte min poäng att vara opinionsbildare i det skedet. Först ville jag bara lyfta upp frågan.

Framtiden då? Tror du vi får en annan repertoar på fem eller tio års sikt?

– Jag tror det finns en potential för förändring. Men samtidigt är vanans kraft otroligt stark i den här branschen, liksom förmågan att glömma.

– Det krävs fortfarande mycket och aktivt arbete. Inte är förändring alltid ett självändamål, men om vi kan påvisa att det finns en systematisk strukturell diskriminering så är det skäl att bli av med den.

Ser du några förklaringar till att just den klassiska musiken verkar ha sällsynt starka strukturer när det gäller att utesluta kvinnor?

– Kanske för att kopplingen till samhället blivit avlägsen? I någon mån lever man på 1800-talet och ska ha en levande relation till den tidens musik – men kanske inhämtar man också andra saker därifrån som inte hör hemma på 2000-talet?

Har du planer på att följa upp granskningen?

– Ja.

Född: 1984

Familj: Hustrun Laura Kokko, violinist i Sinfonia Lahti, och sonen Simon, 2.

Gör: Är musikredaktör vid HBL

Aktuell: Tilldelas Topeliuspriset – det finlandssvenska publicistpriset 2020 av Svenska folkskolans vänner och Publicistförbundet.

Motiveringen: ”Wilhelm Kvist har genom sin mångsidiga, engagerande och analytiska kulturjournalistik förnyat och fördjupat Hufvudstadsbladets musikbevakning på ett sätt som imponerar och inspirerar. Han är den lyhörda kritikern som, med en auktoritet och integritet grundad på gedigen sakkunskap inom ett krävande specialområde, omsorgsfullt genomlyser och utforskar musiken. Kvist är samtidigt en klarsynt och orädd skribent som inte tvekar att påtala missförhållanden som bristande jämställdhet, diskriminering och misogyna maktstrukturer, vilket gör honom till en påverkare av rang inom det finländska musiklivet.”

Yrkesexamen från Prakticum öppnar många dörrar

Studier vid Yrkesinstitutet Prakticum ger nycklar till arbetslivet. Samtidigt kan det också vara en smidig inkörsport till fortsatta studier vid en yrkeshögskola. 4.12.2019 - 00.00

Mer läsning