En klar ståndpunkt i abortfrågan

Protest. Cecilia Damströms Unborn, som uruppfördes i Jyväskylä i onsdags, är ett ställningstagande mot alltför lätt utförda aborter. Bild: Steffen Dietze

HBL:s Wilhelm Kvist gör en utflykt till Mellersta Finland för att höra orkestern som det bubblar om och en konsert i en sal med ett skamfilat rykte. Största behållning ger uruppförandet av Cecilia Damströms stycke.

Jyväskylä Sinfonia

Dirigent Ville Matvejeff, solist Petteri Iivonen, violin. Damström (uruppförande), Sibelius, Brahms. Jyväskylä stadsteater 13.1

Sinfonia Finlandia, Jyväskylä stadsorkester eller Jyväskylä Sinfonia. Kärt barn har många namn sägs det och om det inte vore för de olika rollerna kunde det vara svårt att hålla reda på namnen.

Orkestern med sina 38 medlemmar har genom åren utmärkt sig med otaliga skivinspelningar främst för Naxos, oftast med 1700-talsrariteter på repertoaren och då under varumärket Sinfonia Finlandia Jyväskylä, men på senare tid har man också gett ut skivor på Ondine (som numera ingår i Naxosgruppen). I höstas utkom Aulis Sallinens kammarmusik. I tio år leddes orkestern av dirigenten och flöjtisten Patrick Gallois, men sedan början av 2014 är Ville Matvejeff chefdirigent. Han var 27 när han tog över orkestern.

Jyväskylä Sinfonia har ett aningen diskutabelt anseende. Trots de många skivorna lär det ha varit si och så med kvaliteten live, men ett rykte gör gällande att orkestern spelar allt mera alert och vaket under Matvejeff. Åtminstone har repertoaren vidgats under hans era: på menyn står inte bara traditionella sinfoniettatonsättare som Mozart och Beethoven, utan även Prokofjev, Richard Strauss, Dvorak, Skrjabin, Wagner och Tjajkovskij. Till och med kompositörer som Boulez, Bent Sørensen, Eric Tanguy, Nicolas Bacri och Matvejeff själv hörs i Jyväskylä. Stora stövlar kan någon tycka, men friskt vågat är hälften vunnet verkar vara mottot här.

En av egendomligheterna är att stadsorkestern och -teatern delar på samma sal. Multifunktionella salar skall inte utdömas som sådana och till exempel i Björneborg finns en välfungerande (modern) sådan. Men den Alvar Aalto-designade teatersalen med 551 platser påminner lite om Finlandiahuset, även om akustiken upplevs som ännu värre. Ett problem har troligtvis varit att salen varit lite för bra för att direkt kasseras: varje ton hörs tydligt, till och med skoningslöst tydligt, och salen blottar brutalt sina uppträdandes fel och brister, den slätar inte över en endaste ton. Det mesta låter kliniskt, men ingenting resonerar. Det är torrt och dämpat. Allt hörs, men musiken saknar lyster.

Behovet av en ny sal har debatterats redan länge och långthunna planer finns. Samma arkitektbyrå som står bakom Stadsbiblioteket i Seinäjoki, OP-gruppens huvudkontor och det nya Amos Rex-museet vid Glaspalatset, JKMM, har gjort upp ritningar på en sal som inuti närmast för tankarna till Salle Pleyel i Paris. I går kunde Keskisuomalainen berätta om prislappen: 52,8 miljoner euro, varav konsertsalens andel är cirka 35 miljoner (resten hänför sig till renoveringen av kongresscentret). Klart är att en hel del arbete återstår om projektet skall bli verklighet i en stad med redan trängd ekonomi, speciellt som stadsdirektören Timo Koivisto uppger att inte en cent är budgeterad för ändamålet under de kommande fem åren. Salen är dock orkesterns främsta instrument och är mer eller mindre ett villkor för orkesterns fortsatta utveckling.

Mot abort

Under tiden pågår verksamheten alltjämt i teaterhuset där Matvejeff och Ruut Kiiski för närvarnade turas om att dirigera åtta föreställningar av Don Giovanni till den 13 februari. Ändå väljer jag öppningen av vårsäsongen för mitt nedslag. Speciellt uruppförandet av Cecilia Damström intresserar.

Damström är född 1988 och uppvuxen i en finlandssvensk, multikulturell familj i Tölö. Har en examen i komposition från yrkeshögskolan i Tammerfors och studerar för närvarande vid komposition i Malmö och piano i Tammerfors. Damström är också en de kompositörer som valts ut att delta i Yrkeshögskolan Novias och Svenska kulturfondens speciella satsning på musikteater och opera som skall resultera i flera nya föreställningar under en treårsperiod. Hon har tidigare skrivit verk för stråkorkester och ungdomsorkester, men nu uruppförda tiominutersverket Unborn är hennes första större verk för symfoniorkester.

Av programbladstexten framgår inte vad stycket handlar om, men på en rak fråga svarar Damström att Unborn är ett ställningstagande i abortfrågan. Hon är inte absolut emot abort, men opponerar sig mot hur lättvindigt aborter utförs. Med tanke på hennes exakta beskrivning kan det här nästan betraktas som programmusik: "stråkarna och bastrumman (hjärtat) är det växande barnet, träblåsarna (oftast i harmoni med stråkarna) är modern och hennes tankar om barnet: både varma tankar om det möjliga barnet och rädslor och tvivel. Brassblåsarna (i disharmoni med stråkar och träblåsare) är motargumenten och den hårda omvärlden som försöker övertala modern att inte hålla barnet. ... Till slut 'vinner' brasset, barnet aborteras och moderns sorg klingar ut men överröstas av brasset."

Damström har alltid gett intrycket av att vara en driftig kvinna, och här hörs definitivt en stark uttrycksvilja. Musiken är inte superkomplex, men inte heller överdrivet enkel. Här finns ett jämnt rytmiskt och melodiskt mönster, ett liknande tematiskt material och en klar indelning i olika roller mellan instrumentgrupper, men också dekorationer som spottas ut i olika solon med knepiga rytmer. Mot slutet klarnar det att det här egentligen är Damströms Bolero, ett bolero för 21:a århundradet!

Mera omsorg efterlyses

Vid det här laget har undertecknad redan hört Sibelius violinkonsert så pass många gånger att skall till något extra för att tolkningen skall tända. Solisten Petteri Iivonen är en skicklig violinist, men spelningen är lite kall för att engagera, och konserten är inte en fråga om liv och död för honom.

Som ett första extranummer spelar Iivonen ett litet, återhållsamt stycke av israeliske Paul Ben-Haim samt allegro assai-satsen ur Bachs C-dursonat. Det första är tjusigt, men gärna hade jag hoppats på lite mera sväng, lite snabbare spel och ännu mera omsorg om detaljerna i det senare.

I Sibeliuskonserten lät orkestern förvånansvärt bra i ackompanjemanget, skärpt och rätt nyanserad, medan tolkningen av Brahms tredje symfoni tyvärr blev lidande främst på grund av renheten. Orkestern utökad till 45 musiker lät exceptionellt falsk i första och andra satsen, tredje satsen gjordes lite för långsamt, och med en aningen stel tempobehandling blev helhetsintrycket tyvärr närmast sentimentalt.

Jyväskyläorkestern må i vissa avseenden vara en sandlåda för Matvejeff som växer och prövar sig fram. Men alltid är det roligt med konserter som ges för fulla salar. Klart är också att det finns ett sug efter orkestermusik i Mellersta Finland. Helst då i goda utrymmen.

Publicerad i HBL 15.1.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning