En jamaikansk elegi

Marlon James' roman utgår från mordförsök mot Bob Marley, och växer till en mångstämmig skildring av våld och fattigdom av lönnmördares och droglangares psykologi, CIA-agenter, spöken, en hjälplös postkolonial situation, tredje världen, och politisk korruption.

Roman

Marlon James

En kort krönika om sju mord

Bonniers 2018

Kingston den 3 december 1976, två dagar innan Bob Marley ska uppträda på Smile Jamaica-konserten, bryter sig beväpnade män in i hans hus och skjuter honom, hans fru och hans manager med flera skott. Mirakulöst nog överlever alla och Marley uppträder till publikens jubel två dagar senare och sjunger om försoning. Sen försvinner han från Jamaika för flera år.

Fanns det politiska förtecken till mordförsöket? Det ryktades att Marley stödde det socialistiska People's National Party (PNP), och att CIA hade sina fingrar med i det politiska spelet för att hindra Jamaika från att gå samma väg som Kuba. Det allmänna politiska läget hade länge varit turbulent och både PNP och det konservativa Jamaica Labour Party (JLB) hade sedan länge lagt vapen i händerna på folk i Kingstonghetton för att skapa "politiska aktivister" som kunde slåss om territorium i staden – för den som kontrollerar Kingston kontrollerar Jamaika. Våldet eskalerade snabbt till något som nästan liknade ett inbördeskrig och Kingston fick öknamnet Murder Capital of the World.

Det är kring mordförsöket på Marley och dess efterverkningar som Marlon James 750 sidor långa Bookerprisvinnande En kort krönika om sju mord rör sig. Med betoningen på kring, för Bob Marley själv skymtas bara ibland i boken och händelserna kring konserten lever mest i bakgrunden. Marley är mera en symbol än en karaktär, en kristusliknande figur som alla i boken har någon relation till, allt från avund till religiös vördnad. En kort krönika om sju mord handlar om groteskt våld, om Jamaikas utfattiga, om lönnmördares och droglangares psykologi, CIA-agenter, spöken, en hjälplös postkolonial situation, tredje världen, politisk korruption. Och den innehåller många flera mord än sju.

Den spretiga berättelsen utspelar sig under fem dagar utspridda mellan 1976 och 1991 och berättas av 76 (!) olika berättarröster, allt från en ung amerikansk journalist i jakt på scoop och till en medelklassflicka som vill fly våldet, till 16-åriga kokainberoende lönnmördare från ghettot. 76 inre monologer och dialoger som alla i sin tur innehåller egna minnen, fantasier och förhoppningar i ett kaotiskt myller. Det hela bär drag av Faulkner eller Joyce, men utvecklas till en helt egen slags kör av röster som James skickligt dirigerar – ett konststycke som kanske är främsta orsaken till att boken fick Bookerpriset.

Som kören i antika tragedier

Rösterna påminner om kören i antika grekiska tragedier, berättare som står utanför det egentliga händelseförloppet men som utgör samhällets röst. Många av karaktärerna beskriver förlopp som utspelar sig bortom deras egna världar. De berättar om Marley som blivit världskänd och lämnat Jamaika bakom sig, om politiska spel i kulisserna och om faror som alltid står på lur. Och historien är tragisk. En splittrad skara berättar, dels genom ord och dels genom sina livsöden, och ger i processen en kalejdoskopisk glimt av Jamaikas postkoloniala öde som på många sätt ser hopplöst ut.

James pekar ut dem han själv ser stå bakom mordförsöket på Marley, nämligen det ökända Shower posse-gänget som i boken kallas "Storm posse". Många av gängets medlemmar ingår i skaran berättare, och genom dem får läsaren följa hur drogkartellerna sprider sig till New York och växer. James karaktärer är inga helgon utan ofta våldsamma brottslingar som sprider död och elände var de går, produkter av samma miljö som de sedan själva återskapar.

Där romanen har ett överskott på berättarröster, lyser andra element med sin frånvaro. Miljöbeskrivningar mer eller mindre saknas, fastän det finns gott om gatu- och ortsnamn. En av James många berättare citerar V.S. Naipaul (f.ö. den enda andra karibiska författare som fått Bookerpriset). Att fotografera ghettot skulle vara att romantisera det, menade Naipaul. James berättare broderar ut citatet: att beskriva hur ghettot ser ut är att romantisera det – dess misär kan aldrig fångas i bilder. Nej, ghettot är kaos, levd tragedi och framför allt lukter. Och sinnesintryck finns det gott om i boken, och musik – de olika kapitlen är namngivna efter låtar som var populära under perioden då handlingen utspelas.

Patois, många varianter

Myllret av berättare i James roman talar i originalutgåvan främst patois, lokala jamaikanska variationer av engelska som de flesta i Europa kanske främst känner till genom reggae. Språket är en av bokens kärnor och därför kanske den också tangerar Bob Marley. Det var Marley, menar James i en senare intervju, som var den första som visade att patois också kunde användas konstnärligt, det var Marley som frigjorde språket. Men det finns inte bara en patois utan otaliga varianter som speglar olika sammanhang, orter, klasser, miljöer.

Originalutgåvan rymmer en rikedom av språklig mångfald. Det säger sig själv att en sån aspekt är omöjlig att översätta, och den svenska utgåvan brister på den punkten. Översättaren Niclas Hval har försökt lösa problemet genom att köra in en mängd oöversatta patois-ord i den svenska översättningen men det hela faller relativt platt. Trots det lyckas utgåvan lotsa in en stor roman om en ofta bortglömd del av historien in i den svenskspråkiga litteraturkretsen.

Valter Holmström

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08