En general i utförsbacke

KÄNDA MÄN. Santeri Kinnunen i rollen som Magnus Sprengtporten och Pekka Laiho som Giacomo Casanova i Stadsteaterns uruppförande av Kenraali ja Casanova.Bild: Yehia Ewais

Varför misslyckas männen, varför börjar publiken ganska snart se både Casanova och Sprengtporten som förlorare?

Generalen, Magnus Sprengtporten, och Giacomo Casanova är två herrar som å ena sidan är begåvade, gynnade, lyckade individer, å andra sidan förföljda av oturen. Båda är frustrerade och missnöjda, men ingendera är väl beredd att karakterisera sig som enbart offer för olyckliga omständigheter.

Pasi Lampela bygger upp ett drama där Casanova (Pekka Laiho), den äldre av de två, gör enträgna försök att sammanföra General Sprengtporten (Santeri Kinnunen) med den vackra, något deklasserade och olyckliga markisinnan de Bois (Saija Lentonen). Casanova samtalar med Generalen om liv och familj, om makt och politik – mindre om känslor, mera om konkreta händelser. Ändå är det sällan som ett riktigt möte äger rum mellan Generalen och Casanova eller mellan Generalen och markisinnan. Dialogen har en tendens att falla sönder i två monologer som följer var sitt spår.

Ovanlig Casanova

Kommunikationsproblemen är en del av den historia som gestaltas på scen: Varför misslyckas männen, varför börjar publiken ganska snart se dem som förlorare? Laiho gör en levande, något åldrad och stundvis ödmjuk Casanova, en lekfull men helgjuten person – åtminstone ovanligt helgjuten med tanke på hans rykte. General Sprengtporten gestaltas av en gråare Santeri Kinnunen. Hans roll är mera sammansatt – eller borde vara det. Nu känns den tung.

Här finns för få perspektivbyten och nyanser, rörelsen är lite för långsam, hans rollprestation är lite för statisk för att man någonsin ska bli intresserad av honom. Lentonen gör en markisinna som å ena sidan vill, eller tycker att hon måste, behaga männen, å andra sidan försöker hon också föra fram sitt perspektiv och behov att bevara det lilla hon har kvar av sin position.

Det är tänkbart att uppsättningen börjar flyta bättre efter några föreställningar. Lampela har på ett förtjänstfullt sätt lyft fram det väsentliga och det som kan tänkas intressera dagens publik, det som historiska personer – verkliga eller fiktiva – kan tänkas ha gemensamt med oss. Han har inte fastnat i detaljer. Ändå får man en känsla av att både han och skådespelarna i alltför hög grad funderat på hur man gjorde och hur man var förr. I en scen alldeles i början drar Herman Götz (Jouko Klemettilä) ut en rutten tand på sig själv. Götz både äcklas och tjusas, känner smärta och lättnad. Han blöder, och tanden stinker.

I publiken reagerades det lite olika, men scenen berörde.

Barbro Enckell-Grimm

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33