En frätande mixtur

Tänk om demokratin som vi tillämpar den håller på att urgröpas av ett minskande förtroende för dess alltmer isolerade institutioner.

Tänk om processen redan är långt framskriden, men att vi inte ser den.

Jag tycker illa om ständiga paralleller till 30-talets Tyskland. Historien är ingen kopieringsapparat, men vi kan lära oss något av den. (Bara det är argument nog mot de infantila planerna på att ytterligare inskränka på historieundervisningen i skolan.)

Men det ligger dessvärre en påminnelse i 30-talet. Det var först efter kriget som vi kunde rekonstruera vad som skedde i Tyskland innan omvärlden – eller tyskarna själva – hade fått blicken på det sataniska.

Hur stor är risken att vi igen är inne i en utveckling som slutar i en katastrof, vars element senare visar sig ha varit förborgade?

Det är en tung del av problematiken att vi inte har svaret på frågan.

Men aldrig tidigare i modern tid har vi haft så många skäl att försöka synliggöra riskerna.

Det kräver ideal, tydlighet och mod på alla plan. Det är inte nog med att statsministern slätar över, förringar eller gömmer sig bakom vag och till intet förpliktande fraseologi när det gäller samhällsklimatet. Ett Finland som reduceras till företag inbjuder till andligt förfall.

Vi ska inte en dag tvingas se på ruiner och tillåtas säga att vi ingenting visste.

Hur tog vi till oss demokratin för cirka hundra år sedan? I min version ser jag småfolkets kamp för rättigheter, vid sidan av rösträtten definierade som tillgång till en större del av den ekonomiska kakan.

Demokratin var också – det är väl odiskutabelt – en orsak till att det ekonomiska välståndet tog fart.

Nämligen:

Breddad tillgång till resurser ger samhällsutvecklingen så många fler plan där kvaliteter kan utvecklas.

Det hotas nu. Demokratin och ekonomin har börjat gå skilda vägar.

Den materiellt rapande människan tror sig ha chansen att frigöra sig från sambanden. Fylld av övermod lösgör hon sig från demokratins mentala bas – med så kallade sociala medier som främsta flyktväg.

Vi ser ett delvis annat mönster i samma riktning i Mellaneuropa, där allt fler tyr sig till dyrkan av Putinsk auktoritet. I HS (5.1.2016) säger den ungerska parlamentsledamoten Márton Gyöngösi (Jobbik) att vi kommer få se hur den Putinska stabiliteten slår ut de västerländska värdena.

I ett annat HS-reportage jag minns säger en kvinna i yngre medelåldern att hon inte längre behöver demokratin. Allt finns ändå inom räckhåll.

I Polen sopar regeringschefen demokratins kärnvärden under nationalistisk mattväv. I Ungern går man på chauvinistisk retorik som suger näring ur oförrätter efter första världskriget.

Demokratin angrips på två fronter. Länder som inte har haft möjlighet att internalisera de demokratiska värdena, de tidigare öststaterna, lider av historisk minnesbrist.

I tidigare Sovjet bygger Putin upp ett cyniskt bygge av envälde baserat på upplevd nationalistisk mobilisering och reell kontrollregim.

Handslagen som igen kopplar öststater till rysk sfär är möjligen närmare än vi vill tro.

Demokratin gav som sagt de nedre skikten ett minimum av existensmedel. Den ekonomiska expansionen – ekonomins tvångströja på allt mänskligt – har förändrat scenen.

Demokratin anses i ökande grad obehövlig bland folk som har dopats av sina resurser. Den ekonomiska valfriheten uppfattas ersätta demokratin. Folk anser att de har det bra och att demokratin snarare hotar deras existens än stöder den.

De resurslösa delar inte det motivet, men ser inte heller demokratin som sin plattform.

Det är längs denna dimension vi måste betrakta också Europeiska Unionen.

Trots decennier av pliktskyldigt fokus på demokratiska underskott är det möjligt för radikalpopulismen att angripa EU:s upphöjda elitism. EU:s ledare ser inte tecknen på väggen.

Bland dem som ser flyktingfrågan som ett uttryck för ett unionellt misslyckande är argumentationsvägen kantad av lätta nationalistiska element.

Ska vi trots allt utgå från att vi inte har passerat den fas där katastrofen inte längre kan undvikas? Vad kan göras?

De enkla svaren är värdelösa. Det finns många komplicerade. Om demokratins första fas gällde att skapa fast mark under svaga ekonomiska fötter kan vi i dag se hur pendeln strävar mot ett motsatt extremläge.

Biståndsorganisationen Oxfams färska rapport är chockerande: 62 personer äger lika mycket som den fattigaste halvan av världens befolkning tillsammans. För fem år sedan behövdes 388 personer för att nå den nivån.

Som ett förklarande element anför Oxfam den legaliserade skatteflykten.

EU har löften till trots inte täppt till skattesmitarnas flyktvägar.

Det finns i och för sig ingen automatik när det gäller sambandet mellan en stor offentlig sektor och möjligheterna till sociala skyddsnät som tryggar den interna friden.

Men man kan med säkerhet slå fast att en växande extrem ekonomisk ojämlikhet inte ger den stabilitet som ska kunna hejda radikalpopulismen.

Nu ska europeiska länder utöver de tidigare problemen ha resurser att trygga ett minimum för en ökande mängd flyende människor som under överskådlig tid inte kan lösgöra sig från försörjning via det allmänna.

Lockelsen är stor för våra politiker att inte stå upp mot den politiska filialen av näthatet.

Ultranationalisterna har inte svaren. Framtiden ligger inte i gårdagen.

Medelklassen växer fortfarande i våra länder. Men det är inte nog. Det är omfattningen och kvaliteten i skiktet under som avgör om Europa kan möta framtiden med rak rygg och under bevarad samhällsfrid.

Europa måste se detta innan det är för sent. Ett slags falsk demokratisk mättnad i gamla väst och en växande auktoritetsdyrkan i andra delar av Europa är en frätande mixtur.

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning