En fråga om förtroende

Om vi inte har förtroende för politikerna ökar risken för att vi röstar på fel saker. Då faller makten i fel händer.

Vårt västerländska demokratiska system upplever som det brukar heta utmanande tider. Jag har förresten svårt att svälja det kvasipigga ordet utmaning i stället för det som egentligen menas, nämligen problem eller svårigheter. Hur som helst, Storbritanniens omröstning om brexit visade att det centrala, nämligen att rösta för eller emot medlemskapet i EU, hos många väljare fick ge rum för annat, som allmänt missnöje med det som uppfattas som elitstyre.

I USA misstänker många att Donald Trump kommer att lyckas överraskande väl, därför att många väljare inte i första hand bekymrar sig om vad slags president Trump kan tänkas bli, utan låter sekundära frågor spela in. Också där kommer valet att bli ett gyllene tillfälle för missnöjda att utdela en ordentlig sinkadus åt makthavarna.

Man kan säkert anta att den så kallade allmänhetens missnöje med politikerna i grunden är en följd av de allt mer galopperande inkomstskillnaderna i världen. Den ökande populismen har sin bas i en berättigad känsla av orättvisa och överallt vädrar mindre nogräknade populistiska ledare morgonluft. I vår världsdel finns det snart knappast något land där inte populistiska grupperingar med fantasiprogram tvingar mer seriösa politiska riktningar till destruktiva kursjusteringar.

I detta sammanhang börjar frågan om hur och varför vi röstar få ökad betydelse. I vårt land, där vi har personval, har vi en extra dimension jämfört med andra länder, nämligen förtroendet för politikern som person. Vi kan ju inte på förhand veta vilka alla frågor en politiker tvingas ta ställning till, och trots att partitillhörigheten kan ge en viss fingervisning, är inget i detta kohandelns förlovade land alldeles säkert. Bilden av kandidatens karaktär är därför betydelsefull.

Ledarna för regeringens i nuläget två största partier, statsminister Juha Sipilä och finansminister Petteri Orpo, har i skrivande stund inte bekymrat sig om att problematisera eller kritisera det omskrivna beslutet att förvägra en irakisk asylsökande asyl, trots att denne uppfyller asylkriterierna men enligt Migrationsverkets bedömning kanske kunde överleva i Bagdad. Utan att gå in på verkets halsbrytande byråkratiska övningar kan man utan omsvep säga att beslutet är inhumant.

I detta läge tiger de två viktigaste ministrarna i Finlands regering. Och största delen av mediefältet har till den grad vant sig vid sakläget att inga direkt allvarliga försök att pressa herrar Sipilä och Orpo förekommer. Privat reagerar lyckligtvis många. Att tystnaden beror på ministrarnas vilja att hålla ihop regeringen vet alla. Men mänsklig medkänsla skall vara viktigare och en god politisk ledare ser till att behålla väljarnas förtroende.

När politikerna undviker att ta ställning skall medierna kräva det. Om inte tappar demokratin ytterligare av sin styrfart. Om vi inte har förtroende för politikerna ökar risken för att vi röstar på fel saker. Då faller makten i fel händer.

Geo Stenius journalist

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 4.11.2019 - 00.00

Mer läsning