En finlandssvensk tiger?

Svenskfinland är en liten ”nation”. Vår kultur lever vidare bara via öppenhet, både för intryck utifrån och för problemen ibland oss.

Om man för ungefär en och en halv månad sedan som oförberedd läsare öppnade Staffan Bruuns nya bok Mitt liv på HBL föreställde man sig kanske att det i huvudsak var fråga om en känd journalists minnen från ett händelserikt liv. De i och för sig intressanta berättelserna från Bruuns karriär är emellertid bara ett slags första steg i den trestegsraket som boken av allt att döma har varit avsedd att bli. Det andra steget utgörs av bokens huvudpoäng, nämligen en redogörelse för den process som ledde till att bland annat Bruun lämnade tidningen. Det tredje steget var, tror jag, en förhoppning om att boken skulle leda till en rensande finlandssvensk kulturdebatt.

Att det tredje steget inte tände kan vi alla se.

HBL har som alla tidningar skakats av den förändrade medievärlden. Att problemen är stora är inte något som Bruun förnekar. Som utomstående har jag ingen möjlighet att i detalj bedöma riktigheten i Bruuns kritik av ledningen för HBL och KSF Media. Men i grova drag förefaller hans beskrivning trovärdig. De fel som där säkert finns får inte vara hinder för en djupgående debatt.

Någon gång för hundra år sedan var Bruun och jag en tid kolleger på Rundradions Aktuellt-redaktion. Det som jag minns bäst är hur han med sin bärande stämma inskärpte hos oss äldre slöfockar att "Nyheten skall fram". Det är ett credo han inte har övergivit, och när KSF Medias vd Barbro Teir enligt Bruun inte vill satsa på nyheter och journalistik börjar han och HBL gå separata vägar.

Jag vet inte vad Barbro Teir har sagt och menat. Kanske hon som många andra journalistiska ledare har hoppats att läsarnas intresse kan väckas om man profilerar sig på ett annat sätt och bättre än kollegerna på andra tidningar. Dylika försök har gjorts och de har vanligen slutat illa. Kollegerna på annat håll är ju inga idioter och de "egna" infallsvinklarna så svåra att hitta att de för det mesta blir verkligt egna i ordets kvalitativa betydelse.

Jag vill inte förminska problemen med digitaliseringen, men jag föreställer mig att den enda vägen att gå är att göra en så helvetes bra tidning som möjligt. Den finner nog sin publik både digitalt och som pappers. Och i en bra tidning finns nyheterna. Lätt som en plätt?

Men mest bekymmersamt är avsaknaden av reaktioner från dem som Bruun sätter på de anklagades bänk. Om man har bra motargument är man en idiot om man inte lägger fram dem. Om man inte har det är man skyldig att diskutera frågan varför det blev så, om inte för annat så för att rensa luften.

Svenskfinland är en liten "nation". Vår kultur lever vidare bara via öppenhet, både för intryck utifrån och för problemen ibland oss. Det hemskaste är om vi genomsyras av en tystnadens och rädslans kultur. Om vi finlandssvenskar tiger för att vi vet att vi har få alternativ i byggandet av våra liv på svenska om vi stöter oss med den monolitiska makthavaren. Via tystnad skjuter vi oss i båda fötterna. Vi ansvarar alla för att Bruuns tredje steg tänder.

Geo Stenius journalist

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning