En fars - så här får det inte gå till

Asbel Kiprop vann OS-guld på 1 500 meter i Peking 2008.Bild: Michael Buholzer

Antidopningsarbetet är under all kritik i Kenya.

Historien är beskrivande för villervallan som råder inom det internationella antidopningsarbetet – och är ytterligare ett bakslag mot elitidrottens trovärdighet.

OS-guldmedaljören Asbel Kiprop blev uppringd hemma i Kenya och varnad om att han blir dopningstestad följande dag. Det är förstås helt i strid med alla tänkbara regler och paragrafer.

Efter att ha gett ett urinprov bad antidopningsfunktionärerna honom om pengar. Kiprop betalade. Uppenbarligen för lite, för urinprovet visade sig vara innehålla spår av epo, ett bloddopningspreparat.

Enligt Kiprop anade han inte ugglor i mossen, utan trodde att dopningstestarna bara ville ha ett bidrag. Men det förklarar förstås inte att hans urinprov innehöll epo. Internationella friidrottsförbundet Iaaf:s integritetsenhet har dock bekräftat att Kiprop blev förvarnad. Inget mindre än en fars, alltihopa.

Egentligen borde man inte bli förvånad. I Finland kan idrottsutövarna bli testade när som helst och var som helst av noggranna dopningstestare som säkert inte går att muta med en femma och en get. Elitidrottarna som ingår i testpoolen måste uppge var de befinner sig dygnet runt. Samma regler gäller i princip likafullt i Ukraina, Ryssland och Kenya – men i praktiken är det inte så.

Ryssland har fått all uppmärksamhet under de senaste månaderna, men det finns många andra länder där antidopningsarbetet är primitivt jämfört med Finland, Sverige och Norge. Wada beslöt 2015 att Kenya inte uppfyller den internationella antidopningsbyrån krav, men efter några lagändringar kunde kenyanerna ändå delta i OS i Rio de Janeiro 2016.

I OS vann Kenya 6 friidrottsguld och totalt 13 friidrottsmedaljer. I VM i London 2017 tog kenyanerna fem guld och elva medaljer. Båda gångerna var Kenya tvåa i medaljtabellen bakom USA.

Då brukar en stor del av de främsta kenyanska distanslöparna prioritera penningstinna maratonlopp framför VM och OS. Kenya är alltså en verklig stornation inom friidrott.

Men inte inom antidopning. Det har förekommit rapporter om mygel, korruption och utbredd dopning i Kenya. För ett par år sedan berättade löparna Joy Sakari och Koki Manunga att det kenyanska friidrottsförbundets chef bett dem om en muta för att förkorta deras dopningsstraff.

ARD och Sunday Times – som förtjänstfullt spridit ljus över dopningshärvan i Ryssland – berättade om vardagen på ett träningsläger i berömda Iten. Lådor med epo, använda injektionsnålar bland soporna och läkare som berättar om hur de ordinerat bloddopning till löparna. Inte bara kenyanska löpare, utan utländska löpare som väljer att ha träningsläger i Kenya.

Trots de långa avstånden, korruptionen och avsaknaden av en stark antidopningskultur har ett femtiotal kenyaner åkt fast för dopning under de senaste fem åren. Elitlöpare som maratonstjärnan Rita Jeptoo och OS-guldmedaljören Jemima Sumgong har åkt fast för epo.

Asbel Kiprop har vunnit OS-guld på 1 500 meter och tre VM-guld på samma sträcka. Han har inte blivit fälld ännu – själv insisterar han att det rör sig om ett misstag. Jag vet inte vad som skulle vara mera bekymrande – att han använt epo eller att hans dopningsprov blivit saboterat.

Hur som helst, det är precis vad friidrotten inte behöver – inte efter alla dopningshärvor och mutskandaler som redan hemsökt det internationella friidrottsförbundet Iaaf. Men det skulle vara skäl för Wada och Iaaf att gå till botten med korruptionen i Kenya. Alla borde bli testade lika effektivt och ha samma utgångsläge när de ställer sig på startstrecket. Som läget är kastar ryktena och oklarheterna dessutom en skugga över alla kenyanska idrottsutövare – vilket också är fel. Så här kan man inte ha det.

Marcus Lindqvist Reporter

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00