En farlig sårad tiger

Bild: Wilfred Hildonen

En dryg vecka efter regeringskrisen i Norge gör flera politiska experter bedömningen att Sylvi Listhaugs sorti bara är början på något mycket större och farligare.

Det är gastkramande dygn. Norges justitieminister Sylvi Listhaug håller Norge i sitt grepp. Blir det regeringskris?

Med ett inlägg på Facebook har Fremskrittspartisten Listhaug anklagat socialdemokratiska Arbeiderpartiet för att hålla terrorister bakom ryggen. Listhaug har en rad kontroversiella utspel bakom sig men att hävda att "Arbeiderpartiet anser att terroristernas rättigheter är viktigare än nationens säkerhet" är droppen som får bägaren att rinna över.

Kristelig Folkeparti (Krf) blir vågmästare. Minoritetsregeringen är beroende av Krf för att få igenom sin politik i Stortinget och nu är samarbetet på fallrepet. Saken blir knappast bättre av att Listhaug påstått att partiledaren Knut Arild Hareide"slickar imamerna längs ryggen".

Att det blåser upp till storm beror också på att statsminister Erna Solberg (Høyre) missbedömer situationen. Norges egen Angela Merkel gör ett fatalt misstag när hon tror att stormen ska bedarra. I flera intervjuer antyder statsministern att hela regeringen avgår om Stortinget röstar bort Listhaug i den misstroendeomröstning som stundar.

Solberg målar in regeringen i ett hörn. Hon låter Listhaugaffären gå för långt. Långt tidigare borde hon ha tagit Listhaug i örat. Att hon gör det efteråt, när allt är över, hjälper föga. Då riktar hon kritik mot den hätska tonen i debatten och tar avstånd från flera av Listhaugs uttalanden.

Det är så dags då. Krisen har trappats upp för varje dygn. Samma dag som misstroendeomröstningen ska hållas i Stortinget meddelar Listhaug att hon avgår.

Inte ångerfullt, inte försonligt, utan snarare som en sårad tiger, som någon kallar henne. Likväl tvingas hon gå.

Krisen är överspelad, Norge kan andas ut.

Kunde man tänka.

Men en dryg vecka efter de dramatiska dygnen gör flera politiska experter bedömningen att Listhaugs sorti bara är början på något mycket större och farligare.

Listhaug väntas nämligen hålla hov i Stortinget, utan det ministeransvar som trots allt lagt band på henne. Nu tippas hennes politiska begåvning få fritt spelrum. Det hon är allra skickligast på, sägs det, är att upptäcka folklig oro. Med mästerlig retorik eldar hon under det missnöje som pyr och skapar den polariserade situation som är alla poplisters kungstanke och kännetecken. Vi mot dom.

Det finns ingen vilja till samarbete hos Listhaug, skriver redaktör Eirik Langeland Fjeld. "Hon är inte intresserad av att förena. Hon är intresserad av en hård front, och att så många som möjligt står på hennes sida av barrikaderna".

Han menar att Listhaug kommer att använda tiden i Stortinget till att stärka sin position ytterligare så att hon, när den tiden kommer, kan ta över partiledarskapet efter Siv Jensen. Efter det kan Listhaug mycket väl bli statsminister i Norge, menar Langeland Fjeld.

Varför är det då så farligt? Varför är hela den här texten uppbyggd så att Listhaug har rollen som Stora stygga vargen? Har inte hon, precis som alla andra politiska aktörer, rätt till den yttrandefrihet som hon själv anser att Arbeiderpartiets ledare Jonas Gahr Støre har berövat henne?

Som journalist på en borgerligt liberal tidning är jag en del av den kulturella medelklass som Listhaug har gjort till ett av sina verktyg. Hennes politik, precis som andra populisters, kräver en fiende, en motbild, och för att det upplägget ska fungera kan man inte komma överens. Viljan till försoning, förståelse och kompromisser drar mattan under populisternas politik.

Så genom att ge henne rollen som ond och omöjlig går jag egentligen bara hennes ärenden. Jag blir med min text en del av den polarisering som är populisternas livsluft. I stället borde jag sträva efter att förstå henne, och göra som vi gärna säger att vi gör med populister i Finland: krama ihjäl henne.

Samtidigt kan man inte blunda för den utveckling som Harvardprofessorerna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt skriver om i sin omtalade bok "How democracies die". Den västerländska demokratin, så som vi känner den, är hotad till livet av sårade tigrar som Listhaug.

Levitsky och Ziblatt använder Trumperan i USA som exempel på att nedbrytningen är på gång. De menar att demokratin inte försvinner i en enda smäll utan gradvis, utan att vi nödvändigtvis ens märker nedmonteringen. Vi talar inte längre om blodiga revolutioner eller militärkupper utan om en långsam försvagning av grundläggande institutioner i demokratin, så som domstolar, massmedier och etablerade politiska normer.

När norska bedömare oroar sig för att den anda av konsensus som präglat norsk efterkrigstida politik nu är hotad är de troligen inte helt fel ute. Jag tänker på den auktoritära regimen i Polen och Ungern, men också på vad som hänt i vårt eget land de senaste åren.

Det är nu vår förmåga att förstå verkligen prövas. Vår vilja att gå halva vägen utan att äventyra grundläggande värderingar. Det finns flera avkörningsramper från vägen till auktoritärt styre, hävdar professorerna. Frågan är om Norge kört förbi den första genom Listhaugaffären.

Lena Skogberg Projektchef, biträdande ansvarig utgivare.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33