En extra gaffel – för all del

Bild: Wilfred hildonen

Det finns saker svenskarna behöver lära sig om Finland. Som att här finns finlandssvenskar. Nu är frågan om en minoritetsstatus i Sverige hjälper.

Sveriges riksdag beslöt med rösterna 263–43 att låta utreda om finlandssvenskarna i Sverige skulle kunna bli Svea rikes sjätte nationella minoritet.

Det blir då 217 år efter att de sista finlandssvenskarna satt med i nämnda riksdag, i Norrköping år 1800. Då hade vi finländska riksdagsmän i församlingen för sista gången; sådana som Johan Storstötas från Mörskom eller Johan Olin från Sjundeå. Därefter skildes våra länders riksrättsliga historia åt genom 1808–09 års krig.

Förslaget om att nu, 2017, uppgradera finlandssvenskarnas status har ställts av Centerpartiets riksdagsledamot Kerstin Lundgren från Södertälje.

Södertälje hör redan nu till det så kallade finska förvaltningsområdet i Sverige – ett 40-tal kommuner och 12 landsting där de finsktalande finländarna i Sverige och deras ättlingar kan använda finska hos myndigheter, få vissa samhälleliga tjänster på sitt modersmål och stöd för sin kultur.

Många sverigefinländare säger att det oftast blir en status bara på pappret. Svensk minoritetspolitik är blek jämförd med de breda rättigheter vi finlandssvenskar har för att Finland genom grundlagen är ett tvåspråkigt land.

Så vad ska en minoritetsstatus ge de drygt 150 000 finlandssvenskarna i Sverige – som redan talar landets huvudspråk men kännetecknas av sina rötter i Finland?

Detsamma frågar också ungdomsförbundet Ruotsinsuomalaisten nuorisoliitto RSN som inte förstår varför den finlandssvensk som vill framhålla sin Finlandsidentitet inte i så fall vill vara sverigefinländare.

Finlandssvenskar behöver ingen större kulturell hjälp med att landa i Stockholm eller Umeå. Det är inte svårt. På jobbet eller i studierna möter man flera invandrare från större kulturella avstånd och med flera guppar i sitt svenska språk än vi finlandsvenskar dras med.

I ett "nordiskt Norden" är möjligen förvaltning och byråkrati efter alla dessa år det krångligaste – personregister, social trygghet, skatter och pension. De är förvånansvärt stora hinder i vardagen för människor som i övrigt minsann hittar till Stureplan och klarar sig i tunnelbanan.

Fris, finlandssvenskarnas organisation i Sverige vill snarare att minoritetsskapet ska öka svenskarnas kunskap om att det finns finlandssvenskar och att den svenska språknationen på jorden sträcker sig även till Finland.

Kunskapen om det är låg i Sverige. Man kan visserligen säga att de vardagssituationer det skapar är harmlösa. Men, kära svenskar: Det börjar ändå räcka med de här small talk-lustigheterna om Pekka, Mumin och "Arrja Saijonmaa".

För det första borde Pekkagestalten, den supande Slussengubben med kniv kunna avskrivas som en historisk karikatyr. Vi finländare ställde till med lite oreda i Sverige förra seklet, ja. Men det är ett tag sedan. För det andra heter ytterst få av oss finlandssvenskar Pekka.

Så när vi börjar harkla oss och vika om servetten så är det för att vi tycker att det där är lite skämmigt – för er del.

En minoritetsmanöver skulle kanske ge finlandssvenskarnas Fris en annan ekonomisk bas för att informera om Finland och därmed avhjälpa det här.

Vill den svenska staten nu förläna oss finlandssvenskar en minoritetsstatus så tackar vi naturligtvis och tar emot. Och hoppas att det bidrar till den svenska självbilden. Men det känns som att få en extra gaffel i middagsdukningen utan att vid första skålen riktigt veta vad den är till för.

Vi har beundrat er i Sverige för att ni tidigt har låtit Sverige vara ett landskapens Sverige. I det offentliga rummet har det fått höras att någon talar skånska, göteborgska, dalmål eller kommer från (det dialektala) gnällbältet mellan Eskilstuna och Örebro.

Varför inte bara acceptera finlandssvenskan eller en finsk accent i svenskan i samma rad; en svensk mångfald utan särskilda paragrafer, statusar och åthävor?

Man kan se det här lite mera allmänt också.

När man uppmärksammar och ringar in en minoritet – vilken som helst – så ökar vår kunskap om den.

Men samtidigt kan det gå som invandrardebattören Maryan Abdulkarim i Finland nyligen sade: att vi definierar in varandra i så små boxar det bara går. Det är sant. Då slutar man se att det bakom varje definition alltid finns en helt unik människa, en människa som inte bara är och etiketteras, utan också gör.

Medan vi själva brinner av iver att skapa nya saker som vi sedan själva kan tolerera.

Jan-Erik Andelin HBL:s Nordenkorrespondent i Stockholm

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00