En epok på väg mot aftonrodnaden

Bild: Pressbild

Vi befinner oss i en tid då de gamla sanningarna ännu gäller – och de nya ännu inte har formulerats.

Bild: Pressbild

1859 Jean-François Millet ANGELUS Musée d'Orsay, Paris

Det har varit magra skördar på konstens åker, ända sedan Turner begrov sin pensel i myllan. En tid av missväxt.

Nu tar Millet saken i egna, valkiga, händer. Han har burit den här bilden inom sig, sedan han var barn. När han som liten parvel var med farmor på fälten, stannade hon alltid upp med arbetet då klockorna klämtade för Angelus, aftonfrid. Hon bad en bön, och gick hem.

I fjärran ser vi kyrkan. Dess klockklang klingar ut över den franska jorden. Bing... Bing-Bong!

Målningen har en innerlighet som är oöverträffad.

Bild: Pressbild

1860 Werner Holmberg LANDSVÄG I TAVASTLAND Ateneum, Helsingfors

Den finska konsten har, ända in i modern tid, inte bestått av just annat än lokala kyrkomålare, och några marmorerare. Kringvandrande hantverkare som målar förnäm yta på träkistor och skåp.

Nu sänder vi en tacksamhetens tanke till akademin borta i Düsseldorf. Det är där som nordiska konstnärer lär sig hur man bygger upp en bild. Hur man fokuserar på det dramatiska.

Werner Holmbergs landsväg för norrut. Kvällssolen börjar färga talltopparna röda. Det har varit en het dag. Allt är stilla. Bara en spillkråka hörs knacka i den döda furan borta i branten.

Då brakar det i skogen! Hästarna släpar postvagnen upp på åsens krön, och sedan bär det av i fyrsprång! Det dammar duktigt. Werner får spotta tavastländsk sand en god stund.

Nere i Tyskland har han erbjudits ett professorskap, men Werner tackar nej. Han vet att han ska dö. I september tar lungsoten honom. Han är 29 år gammal.

Bild: Pressbild

1861 Léon Belly PILGRIMERNA PÅ VÄG TILL MECKA Musée d'Orsay, Paris

Vi konstkritiker har en besvärlig defekt – vi har facit i handen. Vi vet vart utvecklingen ledde på konstens väg.

Därför skriver vi så gärna om dem som trampar upp nya stigar. Och ratar dem som färdas längs de gamla.

Det är därför vi aldrig ser Léon Bellys karavan i våra konstböcker. Den representerar ju den av Salongen godkända smaken, som man ska fnysa åt...

Ändå studerade Léon för Constant Troyon i sin ungdom. Tillsammans målade de i Barbizons skogar år 1849.

Sedan dess har Léon Belly rest i Syriens och Egyptens öknar. Han har förberett sitt storverk i fem år. Han putsar och petar med finishen.

Det är det många som gör. Men till skillnad från de flesta, uppnår Léon resultat.

Målningen har en magnifik djupverkan. En gäst på Salongen berättar hur han från ingången ser alla besökarna som en fortsättning på Bellys karavan. Som sakta skrider fram, mot Röda havet och Mecka.

Léon gör sitt livs verk kolossalt stort. Än i dag blir man stående med munnen på vid gavel, inför den majestätiska upplevelsen. Dromedarerna vaggar, och skuggorna blir längre. Än är det långt till Profetens stad.

Kjell Andersen

I en artikelserie om 20 delar återupptäcker läraren Kjell Andersen nyskapelser, föregångare och fullträffar i konsthistorien 1850–1900.

Läs också: Del 1 – Konsten söker sin väg

Läs också: Del 2 – 1850-talet – prerafaeliternas tid

Läs också: Del 3 – Realism, inte haremsbilder

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning