En dyster bild av språkklimatet målas upp

LEVANDE TVÅSPRÅKIGHET. Språkbadet utvecklar en naturlig inställning till att använda både finska och svenska. Välkomsthälsningen är från Albert Edelfeltin koulu i Borgå.Bild: Kristoffer Åberg

Myndigheterna i Finland är måna om att göra ett gott jobb. Det går ändå inte att undvika frågan ifall alla myndigheter på djupet förstår vad språkliga rättigheter handlar om, skriver språkrättsrådet Corinna Tammenmaa.

Justitieministeriet anordnade våren 2016 en webbenkät med rubriken "Hur förverkligas de språkliga rättigheterna i Finland". 1836 personer svarade på enkäten, och av dessa anmälde 75 procent att deras modersmål var något annat än finska. De allra flesta var svenskspråkiga (69 procent), men även samer, teckenspråkiga och karelskspråkiga hade hittat enkäten. Den stora mängden svar överraskade. Många som lever i minoritetsställning hade ett stort behov av att tala ut.

Webbenkäten var inte vetenskaplig. Vem som helst kunde gå in och svara på den. Avsikten var att ta del av människors uppfattningar och upplevelser. Att så många valde att delta gör att vissa slutsatser kan göras, i synnerhet då det stöds av andra, mer vetenskapligt utformade förfrågningar. Innehållet i webbenkäten kommer att användas som bakgrundsmaterial i regeringens berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen vid sidan av språkbarometern 2016 och samebarometern. Berättelsen ges till riksdagen 2017.

I svaren framkommer framför allt hur varierande språklandskapet i Finland är, fast vi inte beaktar invandrarspråken. Det finns svenskspråkiga som lever i helt svenskspråkiga miljöer och svenskspråkiga som lever i minoritetsställning. Det finns finskspråkiga som lever i kommuner med svensk majoritet. Vi har tre samiska språk. De språkliga rättigheterna för samer är starkast på det samiska hembygdsområdet, medan den största samiskspråkiga befolkningen bor i Helsingforsregionen. Vi har två teckenspråk varav det finlandssvenska teckenspråket är utrotningshotat. Det romska språket är regionalt utspritt, liksom det karelska språket, även om de karelskspråkiga har en klar regional förankring i Östra Finland.

Det finns minoriteter i minoriteten. Klarspråket nämndes av många, vilket visar hur sammanknutna de språkliga rättigheterna är med andra rättigheter i samhället. Personer med utländsk bakgrund, men med svenska som kontaktspråk hade hittat enkäten, och en konstaterar så här: "En person med utländsk bakgrund som talar svenska tycks vara en omöjlig ekvation ur myndigheternas synvinkel".

En av de huvudsakliga frågorna Justitieministeriet ville ha svar på var hur finländare upplever språkklimatet. Cirka 60 procent ansåg att inställningen till att använda olika språk blivit sämre och 65 procent ansåg att inställningen kommer att bli sämre. Enbart 16 procent upplevde att det både hade blivit och kommer att bli bättre. I de öppna svaren målas en dyster bild upp av språkklimatet, i synnerhet av svenskspråkiga och samer. Ett svar löd så här: "Verkar som om man är främling i sitt eget land ibland!".

En berättade om att hen upprepade gånger fått höra att invandrarna ska ut ur Finland, när hen talat samiska med sina barn på stan. Att ord som rädd och skrämmande förekom så ofta i svaren är en signal som ska tas på allvar.

På frågan "Hur väl känner du dina språkliga rättigheter" svarade 91 procent bra eller ganska bra. Detta är egentligen inte överraskande, eftersom de som bemödat sig att svara på enkäten antagligen har ett visst intresse för språkliga rättigheter. Samtidigt är det tydligt att den som lever i minoritetsspråksställning tvingas bli något av en expert på språkliga rättigheter.

En upplevde situationen så här: "Det verkar som om finskspråkiga myndigheter tolkar språklagstiftningen annorlunda än hur svenskspråkiga tolkar." Enligt språklagen förverkligas de språkliga rättigheterna inte ifall man måste begära dem. Man kan med fog ifrågasätta hur bra lagen följs på denna punkt.

Myndigheternas attityd till språkliga rättigheter väckte i de öppna svaren mest känslor. Myndigheterna i Finland är måna om att göra ett gott jobb. När man läser svaren går det ändå inte att undvika frågan, ifall alla myndigheter på djupet förstår vad språkliga rättigheter handlar om. I de teckenspråkigas svar återkom önskemålet om att myndigheterna ens skulle kunna grunderna om de teckenspråkigas kultur, fast de inte kan språket. "Lättast att avläsa läppar på sitt eget modersmål", borde vara en självklar insikt.

En som sökt upp psykvården skrev följande: "Efter den akuta perioden letade jag upp och betalade jag privat vård på svenska helt själv". Följande svarares alla grundrättigheter är hotade: "Jag har märkt att jag aktivt undviker att hamna i situationer där jag måste ha kontakt med myndigheter eller dylikt eftersom min finska inte heller är den bästa, men jag försöker."

I enkäten ställdes även frågan: "Av vilken myndighet får du säkrast service på ditt eget språk?" Frågan kan ge missvisande svar eftersom myndigheter som överlag kontaktas mer sällan, även får färre omnämnanden. Avsikten var dock att få fram goda exempel för andra myndigheter. Bland svenskspråkiga fick tvåspråkiga kommunala myndigheter mest omnämnanden, vilket visar hur viktig den tvåspråkiga kommunen är som garant för de språkliga rättigheterna.

Även skatteförvaltningen tycks lyckas bra med sin svenska service. Folkpensionsanstalten och arbetskraftsmyndigheten fick flera omnämnanden av både svenskspråkiga och samiskspråkiga. I de öppna svaren fick räddningsverket och polisen hård kritik. Dessa myndigheter har gjort försök att förbättra sin svenskspråkiga service, men frågan uppstår ifall detta bara stannat vid ytan.

Att leva i minoritet är en balansgång. En svarar så här: "Det är en evig kamp mellan att kräva, orka tjata, alltid börja på svenska men utan att göra den andra parten upprörd för då vet man inte hur ärendet går vidare." Även om språkgrupperna i Finland har olika starka språkliga rättigheter, är både problemen och önskemålen mycket lika. Ett gemensamt önskemål är förutsägbarhet. Människor avskyr att stämplas som besvärliga och avstår lätt från att använda sitt eget språk om miljön inte klart signalerar att det är tillåtet.

Det andra önskemålet är en positiv attityd från myndigheternas sida. De svenskspråkiga förväntar sig inte att alla kan svenska. De förväntar sig att deras behov inte ifrågasätts. När den språkliga servicen fungerar är språkminoriteten ofta tacksam. En uttrycker det så här: "Det känns oerhört bra när man får betjäning på sitt modersmål."

Corinna Tammenmaa

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33