En cynism som redan känns passé

Det är synd att Isabelle Ståhls romangestalt Elise stirrar sig blind på sina manliga studiekamraters gemenskap, men inte finner en egen i den virtuella värld hon sluter sig in i. Ståhl ägnar för många omtagningar åt det värsta sättet att använda sociala medier, och för lite energi åt att beskriva deras gemenskapsmöjligheter, anser recensenten.

Roman

Isabelle Ståhl

Just nu är jag här

Natur och Kultur 2017

Internets ljusa och mörka sidor är ett allt mer självklart tema i de samtida, urbana alienationsskildringar som utkommer i en jämn ström just nu. Den diskret inspelande smarttelefonen är själva premissen för Johannes Ekholms Rakkaus niinku (utges på svenska i höst, Kärlek liksom) . Huvudpersonen i Tone Schunnessons Tripprapporter försörjer sig genom att onanera på webcam. Elise Karlssons Klass visar både det positiva engagemang och det avundsjuka följande som inlägg på communitysajten Lunarstorm genererade. Nätets många och motstridiga sidor visas, såväl dess befriande möjligheter som ångestframkallande hot. Kulturskribenten och forskaren i idéhistoria Isabelle Ståhl tar tydligt fasta på det sistnämnda i sin debut.

Cyniskt om den virtuella tidsåldern

Romanen rör sig mellan den virtuella och den fysiska världen, vilket huvudpersonen Elise mest mår dåligt av. Hon studerar litteratur vid universitetet, där hon avundsjukt iakttar klassens intellektuella herrklubb. Annars går hon och väntar på jobberbjudanden från bemanningsföretag, tröstshoppar på H&M och festar till techno, en typisk musikscen för den konstnärligt och hedonistiskt lagda unga stadsbon. Elise räknar upp många substanser, både trendiga empatiförstärkande festdroger och tyngre klingande antidepressiva, som hon använder för att känna en stund av närhet eller domna bort medan datorn surrar.

Smarttelefonens värld skildras väldigt realistiskt, med tydliga och obarmhärtiga beskrivningar av riktiga appar. Särskilt framträdande är Tinder, ett av de viktigaste sociala medierna för dejtning i dag. Det blir kortvariga kontakter och en- eller tvågångsligg. Inget fel med dem i sig, men hos den osäkra och ensamma Elise förstärker de snarast hennes alienation. Snart kastar hon hellre bensin på sin besatthet av en särskild person i klassens kulturella elit, tråkigt perfekta Victor, genom att kolla igenom varenda bild av honom på Facebook.

Elise är högst medveten om sin egen socioekonomiska klass: den antyds genom hennes skrala studentkassa som inte verkar få nämnvärt stöd hemifrån, och en bakgrund som inte ingjutit en orubblig känsla av hemmahörighet i innerstaden – till skillnad från just Victor. Han blir föremålet för hennes åtrå, men åtrån utmynnar snabbt i en känsla av tomhet då hon väl kommer honom nära. Han kommer ner från den piedestal som konstrueras i huvudet på den betraktare som tror att en felfri internetimage är en helt realistisk avbild av den verkliga personen.

Repetitivt beskriver Ståhl hur Elise försöker göra allt hon kan för att "känna att hon finns" – oftast lyckas det inte. Fysiskt är hon så nära människorna i storstaden, mentalt så långt borta. Först finns en föreställning om en kulturell innerstadsversion av "villa, vovve, Volvo" som räddningen, men Elise avvisar slutligen heteronormens fullkomliga glansbild och slutar i samma tomhet som förut.

Modernismen övertygar inte helt

Ståhl gestaltar träffsäkert en alienerad 2010-talsmänniskas känslor, och till exempel passagerna med Elises Tinderträffars profiltexter är relativt roliga i sin satir över individualistiska figurer i den globaliserade storstadens dejtningsvärld. Det är tydligt att författaren vill skriva in sig i en stor modernistisk tradition genom att uppdatera den till sin generation. Språket lyckas forma sig till några riktigt utsökta meningar och bilder, men ord som "domna" och "hemlighetsfull" upprepas så ofta att de känns patetiska. Upprepningen känns i hela romanens struktur: det blir Sisyfosläsning då varje nytt kapitel liknar de tidigare utan att tillföra särskilt mycket, även om läsningen i sig inte är särskilt plågsam. Boken kunde gott ha komprimerats till hälften av de knappa 300 sidorna.

Berättelsen kanske försöker lite för mycket. Den skriver läsaren på näsan, vilket genererar en flack litterär upplevelse. Medan kritiken av just Tinder som sexistiskt och ytligt socialt medium är helt befogad, känns den övergripande tonen om teknik och internet mest moraliserande i denna tappning. Tinder och andra sociala medier för dejtning möjliggör också annat än ytliga möten, och på internet finns massor av platser för genuina gemenskaper och inspiration som inte begränsas till den fysiska platsen eller bekantskapskretsen.

Det är synd att Elise stirrar sig blind på sina manliga studiekamraters gemenskap, men inte finner en egen i den virtuella värld hon sluter sig in i. Det är kanske en helt riktig markering av det värsta sättet att använda sociala medier på, och av den drogmissbrukande kvinnans ensamhet som verkligen är värd att diskuteras. Men då berättelsen inte är tillräckligt övertygande i sin kritik, reproducerar den snarare bara det som vi hört så många gånger nu.

Sociala medier i dagens verkliga modernism

Grovt generaliserat finns en skillnad mellan hur generation Y (född ca 1980–1995) och generation Z (född ca 1995–2005) använder sociala medier: den äldre upplever växtvärken och verkar ibland destruktivt besatt av de nya möjligheterna, medan den yngre fötts rätt in i den digitala tidsåldern och ser internet som en naturlig plats bland andra, men enligt undersökningar också är försiktigare med sitt uppdaterande där.

Den kulturella samtid som är parallell med generation Z är modernismens nutida version, som egentligen känns långt mer nydanande att utforska, den s.k. nyuppriktigheten (från engelskans new sincerity, även kallad post-postmodernism för att göra kronologin tydlig). En av dess litterära frontfigurer, David Foster Wallace, har konstaterat att ironin håller på att förstöra vår kultur. Den ironiska inställningen syns även i Ståhls cyniska berättelse, som i sina iakttagelser sätter sig över alla oss läsare som förstår och använder internet. Ståhls berättelse vill gärna vara en generationsskildring i modernistisk stil, men glömmer att i den sanna modernismens kärna finns hyllandet av den nya tekniken vid sidan av tvivlet på den. Berättelsen faller på sin ensidighet, som inte fullvärdigt porträtterar den virtuella verklighet som vilken interneterfaren läsare som helst vet att är mångfasetterad.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33