En bugning till ultrakristna högern eller genuint försök till fred?

Bild: EPA / JIM LO SCALZO

I mångt och mycket har Donald Trumps presidentperiod handlat om att spränga upp tidigare politiska beslut och processer. I går gjorde han det igen då hans beslut att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad bröt en nästan sjuttio år lång enhetlig utrikespolitisk konsensus i USA.

I samma veva meddelade Trump att den amerikanska ambassaden ska flyttas till Jerusalem från Tel Aviv.

– Vi kan inte lösa problem genom att göra samma felaktiga antaganden och upprepade samma misslyckade strategier, sa Trump genast i början av sitt tal. Och i konsekvensens namn lovade han ett nytt sett att se på den konfliktdrabbade regionen.

Vid första anblicken ser det ut som om Trump sparkat palestinierna i skrevet och sedan lagt armen runt axeln på Israel för att gemensamt sjungande traska fram till första bästa bar på en öl. Det är ju ingen hemlighet att USA och Israel är nära vänner och att USA aldrig varit den "neutrala fredsmäklaren" man ibland velat uppträda som. Men visst har man gjort ärliga försök att få till stånd en varaktig fred. Nu, emellertid, verkar den amerikanska utmaningen bli ännu svårare än tidigare.

Över hela arabvärlden har ledare fördömt draget och varnat för våld och evig konflikt. Den stora frågan blir då; var detta så korkat som det ser ut? Eller vet Trump någonting som ingen annan vet?

Man kan knappast klandra honom för att försöka ändra på en strategi som bevisligen inte fungerat trots otaliga försök. Men ska vi lita på att han vet vad han gör? Och om han vet vad han gör, är det med fred i siktet eller med andra bevekelsegrunder?

Kritiker ser två orsaker till oro. Medan Trumps första presidentår sakta går mot sitt slut vill presidenten uppfylla så många av sina vallöften som möjligt. Ett av de löften handlade om Jerusalem. Men det ska mycket till innan jag tror att det löftet gavs av hänsyn till freden i Mellanöstern. Snarare var det en bugning mot den ultrakristna högern som gav Trump sitt fulla stöd under valkampanjen. Det stödet är fortfarande livsviktigt för Trump.

Den andra källan till oro är Trumps explicita vilja att göra det som ingen annan har gjort. Om alla andra presidenter under nästa sjuttio år låtit bli att skrida till verket, så vill Trump göra det bara för att visa att han är unik och stark. Resten är av sekundär betydelse. Den här metoden är i bruk i hans Nordkoreapolitik, vars resultat vi ännu inte känner.

Förhoppningsvis är bägge antagandena fel. Det antas allmänt att det i Vita huset finns en strategi i görningen som förr eller senare kommer att presenteras. Presidentens svärson har gjort flera resor till området för att bygga ett förtroende mellan den nya administrationen och parterna i konflikten.

I sitt tal poängterade Trump att USA tror på en tvåstatslösning och att Jerusalems öde, det vill säga huruvida det också kan bli palestiniernas huvudstad och vem som kontrollerar de heliga platserna i staden, inte på något sätt avgjorts i och med det färska amerikanska beslutet. Det är givetvis bra eftersom det är minimikravet för att USA ska kunna leda några som helst fredssträvanden. Men samtidigt är det inte direkt något nytänk i dessa sammanhang.

Alla administrationer är berättigade att göra ett eget försök att lösa evighetskonflikten. Alla administrationer har ett ansvar att göra det. Trump har sparkat i gång sitt försök, stoppuret tickar och vi får hoppas att han menar allvar.

Juri von Bonsdorff Medarbetare i Washington

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46