En brittisk järnkvinna ska helst inte ha barn

Britterna har inte något emot att låta en kvinna både symbolisera och representera Storbritannien på toppnivå. Men landet är inte särskilt bra på att stöda mammor i arbetslivet, skriver HBL:s medarbetare i London, Charlotta Buxton, i sin utrikeskrönika.

"Jag sade åt dem vad de skulle beställa, då fick jag alltid extra dricks."

Min vän Lorna jobbade som servitris på en lyxrestaurang i Londons finansdistrikt City på nittiotalet. På eftermiddagarna dök grupper av kostymklädda män upp för långluncher. Lorna visste hur hon skulle handskas med dem, det gällde att vara bestämd.

Lorna har en teori om varför det fungerade. Männen hade gått i internatskola och kvinnorna de vuxit upp med var barska hushållerskor. De kände sig som hemma med järnkvinnor.

Samma tankegång användes av en del brittiska kolumnister för att förklara Theresa Mays popularitet sommaren 2016. Då hon blev premiärminister började unga män inom det konservativa partiet kalla henne "mummy", mamma. Det ledde till skämtsamma spekulationer om att män i överklassen gillar stränga kvinnliga ledare.

Personen som hängde över diskussionen var så klart Margaret Thatcher. Men britterna har i flera århundraden fascinerats av sina kvinnliga ledare – den keltiska krigardrottningen Boudicca, drottning Elizabeth I, drottning Viktoria och den nuvarande drottningen, Elizabeth II.

De flesta av dem är kvinnor som varit måna om att påpeka att de inte är som sina medsystrar. Drottning Elizabeth I vägrade gifta sig och sade till parlamentet att hon ingått äktenskap med England själv. Drottning Viktoria kallade kvinnors rättigheter "en galenskap" som fick kvinnorna att glömma sin plats.

Margaret Thatcher fick ofta kritik av feminister. "Ordet feminism fanns inte i hennes vokabulär", skriver journalisten Jenni Murray. Thatcher omgav sig med män och i hennes kabinett satt bara en kvinna.

Theresa May slog ut sin motkandidat Andrea Leadsom i de konservativas partiledarval eftersom Leadsom hade försökt kamma hem poäng genom att påpeka att hon, till skillnad från May, var mamma. Det var ingen vinnande taktik i Westminster.

Trots sina kvinnliga ledare släpar Storbritannien fortfarande efter Norden då det gäller antalet kvinnor i chefspositioner och i parlamentet. Drygt 70 procent av parlamentarikerna är män. En femtedel av alla styrelsemedlemmar i Storbritannien är kvinnor. För två år sedan var 95 procent av alla styrelseordföranden män.

Det beror på att det fortfarande är svårt för kvinnor som väljer att föda barn att ta sig fram i arbetslivet. En bekant fortsatte pendla till jobbet på ett universitet i centrala London efter mammaledigheten. Då hon betalat för tunnelbanan, lunchen och dagvården lämnade det knappt hundra pund kvar av lönen varje månad. Det var enklare att stanna hemma.

Barnomsorgen i Storbritannien är bland den dyraste i världen. I London kan dagvården kosta närmare 1 700 euro per månad. Närmare 35 procent av kvinnor med småbarn och sju procent av papporna stannar hemma med barnen.

Trots att britterna inte har något emot att låta en kvinna både symbolisera och representera Storbritannien är landet inte särskilt bra på att stöda mammor i arbetslivet. Jag undrar om den brittiska överklassens långa tradition att skicka sina söner och döttrar till internatskolor så fort de fyllt åtta lämnat djupare spår än en förkärlek för järnkvinnor.

Charlotta Buxton flyttade till Storbritannien för snart tio år sedan. Hon skriver för HBL och för Svenska Dagbladet. Då hon inte skriver om politik och brexit förkovrar hon sig i böcker om brittisk historia och folkloristik.

Charlotta Buxton HBL:s medarbetare i London

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33