En boxare och nederlagets sötma

Boxning är inte allt. Raija (Oona Airola) och Olli (Jarkko Lahti) i Juho Kuosmanens Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv. Bild: Kuokkasen Kuvaamo

Boxningsfilmer bjuder vanligtvis på hårda bandage. Juho Kuosmanens film går sina egna vägar och förvandlar ett nederlag till seger.

DRAMA

Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv

Regi: Juho Kuosmanen. Manus: Mikko Myllylahti, Juho Kuosmanen. Foto: J-P Passi. Musik: Miika Snåre, Laura Airola, Joonas Haavisto. I rollerna: Jarkko Lahti, Oona Airola, Eero Milonoff, Joanna Haartti, John Bosco Jr.

När förtexterna dyker upp i Martin Scorseses prisade boxningsdrama Tjuren från Bronx (Raging Bull, 1980) kommer det berömda intermezzot från Pietro Mascagnis veristiska opera Cavalleria rusticana upp på ljudbandet. Jake LaMotta, alltså Robert de Niro, värmer upp sig och skuggboxas i ringen men fotografen Michael Chapman har fångat honom i en avståndsbild som gör att han i sin med huva försedda kappa påminner om en kapucinermunk. Två asketiska världar: munkens och boxarens.

Med sin film Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv (Hymyilevä mies) visar Juho Kuosmanen att den hårda lek som boxning innebär ändå kan stå för mjukare värden. Filmen som med sin seger i klassen Un certain regard i Cannes reviderade inhemsk films något skamfilade rykte under en räcka år. Inte Guldpalmen men definitivt ingen flugviktsklass.

Filmen är helt renons på den aggressivitet och fighting spirit som man förknippar med genren. Onekligen kan den inte kategoriseras som en renodlad sportfilm. Det utgör liksom hela poängen. Men någon antiboxningsfilm är den absolut inte. Trots den rejäla förankringen i verkligheten är den inte heller en genuin biografi utan har drag av fiktivt porträtt. J-P Passis charmanta svartvita foto bjuder på nostalgisk tidsfärg. 1960-talet kan sägas vara det sista decenniet som vi förknippar med svartvita bilder.

Karlebynejden och Helsingfors utgör polerna när sommaren 1962 öppnar sig. Olli Mäki, tolkad av en nog så porträttlik Jarkko Lahti, hade bara gått tio proffsmatcher när han fick erbjudandet att i Helsingfors boxas om VM-titeln i fjädervikt mot Davey Moore. En chans som onekligen kom något för tidigt för den begåvade Mäki som två år senare var betydligt bättre. Ett annat problem utgjorde vikten då Mäki tvingades banta ner sig till fjädervikt, en klass som han de facto hade övergett redan som amatör 1956.

När Olli i början av filmen tillsammans med fästmön Raija (Oona Airola) bevistar ett lokalt bröllop är vikten det stora samtalsämnet för några av gästerna till och med under vigselceremonin. Scenen anslår den humoristiska ton som i kombination med mild melankoli präglar hela filmen.

Snart stundar hårdträningen i Helsingfors under managern Elis Asks vaksamma ögon. I Eero Milonoffs tolkning kan Ask verka något bossig vilket ändå är förståeligt. Det är han som bär ansvaret för detta i hela Norden unika evenemang vars rikssvenska garant är Kapp-Ahl. I själva verket var den slutliga publiksiffran på Stadion med 23 463 betalande åskådare en smärre besvikelse.

Så skapas två motsatta tankevärldar. Säkert går "bagaren från Kokkola" helt ambitiöst in för sin uppgift men det ständiga ståhejet med intervjuer, presskonferenser och middagar med sponsorerna distraherar honom. Och visst finns tankarna ofta hos Raija även om deras romans skildras mycket sakligt och sympatiskt utan passionerat kuckeliku.

Samma dag som den stora matchen den 17 augusti förlovar sig Olli och Raija, säkert inte den allra bästa strategi när man fightas om VM-titeln. Davey Moore (John Bosco Jr.) gör processen mycket kort med Finlands hopp.

Segrar och nederlag är relativa begrepp. När Olli och Raija slutligen vandrar längs havsstranden kommer ett äldre par emot dem. Raija undrar om hon och Olli är lika lyckliga i den åldern. Paret som visas är Olli och Raija Mäki i dag.

I en färsk intervju nämner regissören Juho Kuosmanen Robert Wises The Set-Up (Det sista slaget, 1949) som sin favorit bland boxningsfilmer. En stark film med Robert Ryan som den åldrande brödboxaren vars manager gjort upp med motståndarens manager att han ska förlora mot ett ungt löfte. Han har ju ändå ingen chans. Han vägrar att lägga sig och segrar men till priset av att han efter matchen misshandlas av gangstrar. Lycklig vandrar han slutligen hem med hustrun. I Frankrike hette filmen Nous avons gagné ce soir (Vi har vunnit i kväll). Det kunde också vara en adekvat titel för Juho Kuosmanens lilla vinnande film.

Hans Sundström Reporter, filmkritiker

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46