En bok att samtala med

Känslornas svall är en lisa för själen och ger läsaren utrymme att ställa både stora och små frågor till sig själv.

SAKPROSA

Anna Rotkirch

Känslornas svall. Månadsbok om året då det politiska blev personligt

Förlaget M 2018

"Året då det politiska blev personligt" – undertiteln på Anna Rotkirchs nya bok Känslornas svall – är Donald Trumps första som USA:s president, från november till november 2016–2017.

Känslornas svall är en i hög grad samtalande bok, i en Merete Mazzarellas reflekterande tradition, artigt frågande och prövande – en lisa för själen i en överbelastad och skrikig tid. Den är också fri från ressentiment och raseri, Rotkirch är inte ute efter att göra upp med kolleger och chefer. Trots titeln verkar hon inte särskilt förälskad i sina egna känslor; hon hyser dem, beskriver dem och ställer frågor kring dem.

Amerikaner och sovjetmänniskor

Efter mellanårsvalet i USA i höst måste vi fortsätta grubbla och känna: Har Trump nu konsoliderat sin makt eller inte, hur långt kan han gå, vilka blir följderna för USA, för världen? Hur kunde detta ske?

Det blir plågsamt mardrömslik rundgång – i världen men lyckligtvis inte i de texter som Rotkirch skrivit, månad för månad om stort och smått, om politik och familjeliv. För ibland är det så här: "Hellre blundar jag och gör något bättre av mina dagar. Är det inte frihet att glömma tyrannens namn, som den ryska poeten Joseph Brodsky skriver."

Visst skriver hon trots detta mycket om sina egna och sin kulturella och professionella näromgivnings känslor av chock och obehag, om folk som gör kräkningsgester vid tanken på Trump och hans herravälde. Och hon skriver om sin egen tveksamhet och självrannsakan inför denna avsmak – "en kraftig, fysisk känsla av illamående" – som Trump och hans väljare väcker hos många, också henne själv.

Ja, en besynnerlig reaktion helt i paritet med Trumps egen retorik och metod att närma sig världen, en infantil aggressiv respons på ett skenbart infantilt aggressivt stimulus, tänker jag som svar på Rotkirchs fråga: "Varför är det just avsmak vi känner, snarare än ilska, eller rädsla?" Och så håller jag med henne – det är ändå inte okej att visa en kräkningsgest åt grannen man vet att röstade på Trump.

Intressant är också Rotkirchs jämförelse mellan dagens USA och Sovjetunionen. Genom sin doktorsavhandling om sovjetiskt familjeliv (2000) är hon väl förtrogen med "sovjetmänniskans" strategier, en speciell förmåga att anpassa sig till orimlig maktutövning och rentav njuta av dess ceremonier samtidigt som man visste att allt var bluff. Och nu frågar hon:

"När började amerikaner ljuga rutinartat och ha svårt att förstå att alla andra inte är lika förljugna? När uppstod en förkärlek för bombastiska militärparader med debila ledare som vinkar och självbelåtet pyser av massornas beröm? "

Intellektuell lyx

Några månader in i sin krönikeperiod börjar Rotkirch aktivt motarbeta sin besatthet av Trump som olustig underhållning och aktivt söka rening. Läsaren följer henne gärna. På resor till Oxford och New York, och till den franska byn Avallon på "icke-konferensen" Kinnernet, där experter på olika kunskapsområden får nätverka ("samvaro, konst, mat, dryck, spontana sessioner") utan power-pointpresentationer i ljusknappa salar.

Det kan kännas hemskt att läsa om sådan avundsvärd lyx för den som dagligen är bunden till händer och fötter av helt annorlunda praktikaliteter och på fritiden söker ledtrådar till allehanda livsgåtor under svettiga internetsessioner med sjutton flikar öppna på skärmen på en gång. Men se det som en utopi, manar jag mig själv. Rotkirch använder i ett annat sammanhang uttrycket "intellektuellt spa" – och avser då, föreställer jag mig, just sådan hjärnverksamhet som förutsätter gammaldags långsamma belöningssystem och uttråkning som ett naturligt och önskvärt moment i processen.

Däremot förstår jag inte hennes utsaga att vänster-höger-uppdelningen i dag helt ersatts av motsättningen mellan nationalism och globalism. I Finland är det väl inte svårt at få syn på vad gammaldags högerpolitik gör med till exempel utsatta familjers trygghet?

Hur ska vi få barn i framtiden?

Känslornas svall ger mig som läsare utrymme att ställa både stora och små frågor till mig själv. Hur känner jag själv inför Trump och hans väljare – eller inför min spegelbild med grått hår, inför frågan om hur många friska år jag realistiskt kan räkna med tillsammans med min man, inför diskussionerna om identitetspolitik och hbtqi-aspektens oumbärlighet i stort och smått?

Rotkirch är forskningsprofessor på Väestöliitto, och har under det senaste årets kommenterat Finlands sjunkande födelsetal. Hon har inte serverat enkla svar på svåra frågor. I mina ögon är hon välgörande som klart vatten i den politiska diskursen kring barnafödande som ofta är plågsamt polariserad i ett dödläge mellan reaktionär heteronormativitet (definitioner av kärlek, familj och föräldraskap utgående från penetrativ heterosex) och normkritisk konstruktivism ad absurdum.

För Rotkirch finns kroppen med som en realitet, liksom evolutionspsykologin som förbinder oss – om ock med långa och komplicerat tvinnade trådar – med djurarter mindre hemfallna åt postmodernism och poststrukturalism än vi. I sin föregående bok, Tillsammans, skrev hon mera ingående om det här.

I Känslornas svall kommenterar hon uppståndelsen med att den socialdemokratiska partiordföranden Antti Rinne sommaren 2017 skämtsamt utlyste "förlossningstalko". Det blev feministisk och normkritisk skitstorm, ordvalet ansågs sårande och heteronormativt, barnafödande framställdes som reaktionärt och unket patriarkalt.

"Hur ska vi få barn i framtiden, om förlossningar görs politiskt suspekta?" frågar Rotkirch, som inte finner Rinnes ordval särskilt upprörande och påminner om att talko inte betyder tvångsarbete utan frivillig uppslutning:

"En hel generation verkar nu vandra rakt in i oönskad barnlöshet eller svåra och dyra infertilitetsbehandlingar eftersom de senarelägger föräldraskapet alltför långe. Men att tala om det är 'sårande'.

Det går som känt att vara så öppen att hjärnan trillar ur. Det går att diskutera ett oväntat och svårtolkat fenomen med de enklaste av ogenomtänkta argument," konstaterar hon trött.

Pia Ingström Litteraturredaktör

Fräscht grepp på bostadsmarknaden tilltalar unga

17.5.2019 - 16.03