En biljett till festen

Bild: Hbl

Vi målar upp hur nationalismen ska komma igen. För andra är nationen det enda ankaret man har mitt i osäkerheten.

Professor Jaakko Hämeen-Anttila har kommit att stå för den finländska bildningen. Här långt uppe i norr blev han en av Europas ledande vetenskapsmän där som professurer och forskartjänster i just hans bransch, Mellanöstern, minsann inte stod tätt.

I bildningsskandalen kring Juha Sipiläs regering blev Jaakko Hämeen-Anttila en ikon. Han lämnade sin lärostol och flyttade till Edinburghs universitet som en svidande kritiker av regering och politik i Finland.

I en kolumn skriver Hämeen-Anttila (HS 28.1) att han trots det är en finländsk nationalist.

Han har visserligen precis översatt Irans nationalepos Kungarnas bok (och Koranen en gång) till finska, men plöjer ändå med värme igenom vårt eget Kalevala gång på gång.

"Sett genom mitt eget liv förstår jag inte varför det att röra sig i den internationella kulturen skulle stå i konflikt med att det är någonting speciellt med Finland", skriver han.

Men det är lätt att säga. Hans kultursläkt har översatt en betydande del av 1900-talets utländska litteratur i vårt land, drivit förlag, grundat litteratursällskap och banbrytande forskning kring just Kalevala.

Hämeen-Anttila är professor i andra generation; i hans hem i Uleåborg intresserade hans far, astronomen, sig också för arabiska och kinesiska.

Men alla finländare har inte den vida ängen framför sig. Alla kan inte plocka ihop en balanserad bukett av både vår egen kultur och den som finns i den stora världen. Särskilt inte efter att som Hämeen-Anttila ha lämnat sitt fosterland men ändå ömmar för det.

Vi har också arga demonstrationer där människor står med "Rajat kiinni"-plakat för stängda gränser. Och politiker som Sannfinländarnas Mika Niikko som överger sin eget djupt rotade kristna socialetik när han får säga att vi ska sluta ställa ömmande frågor till främlingar, låsa in dem och slänga ut dem.

Författaren och dokumentaristen Elina Hirvonen hade nyligen premiär för sin film Kiehumispiste (Kokpunkten, 2017). Under ett år säger hon sig ha sett ett osannolikt hat bland finländare – i sällskap som ofta använder både vår flagga och vårt statsvapen.

I en intervju för Yle (13.1) reflekterar hon – numera blont småstajlad efter sin ungdom som punkare – över platser hon kom att besöka, där ingen förmodligen någonsin har talat till folk före dem som nu ordnar nationalistiska demonstrationer. "Jag har sett arga, besvikna och rädda människor. De upplever att samhället har svikit kärnan av sina löften till dem".

Det är dessutom lätt för oss som har det bra att säga att den som trots allt har bostad, mat, tv, internet och månadskort till metron globalt sett ska vara tyst och tillfreds. Men dessvärre uppstår inte mening i livet enbart så.

Nationalismen står lågt i kurs i vår kultur. Vi anser att fenomenet i grunden åstadkom två blodiga världskrig. Sedan världsfreden 1945 har många länder stuvat undan nationsflaggor och ransonerat hur de används, möjligen med ett undantag för idrotten.

Under en långvarig vänstervåg tillskrevs fosterländskhet borgerliga ideologier och allmän konservatism. Nu dyker flaggorna till vår häpnad upp i händerna på populistpartier. Och nu försöker vi argumentera att man inte får sno gamla klenoder för ett vulgärt och nedrigt bruk.

Samtidigt har det ändå inte varit lågkonjunktur för flaggdagar. Tvärtom har nya droppat in i vår almanacka tätt – till minnet av Jean Sibelius, Minna Canth eller Eino Leino. De kulturpersonerna ser en kulturelit gärna som "folkliga" trots att deras produktion kanske inte är den mest konsumerade i förorten.

Finlands 100-årsjubileum har blivit ett slags "Visit Finland"-marknadsföring, ett varumärkesarbete kring republiken som vi vill se den i dag. Det enda försöket att 2017 gå tillbaka till något av de stora nationsgemenskapernas tid har varit statsministerns lösa idé om en jubileumsskatt för att köpa nya jaktplan.

Många tror alldeles säkert att man kan göra sin egen vrede, sin illvilja och sitt spott mera okej genom att under en finländsk flagga säga att det är för fosterlandet.

Men så finns det kanske de som önskar en återgång till ett bättre allas land igen. Att få slippa svartsjukan över har andra ständigt får all uppmärksamhet. Att få känna att man fortfarande tillhör, att man har sin finländska flagga, sin biljett till festen, fast den har blivit skrynklig.

Jan-Erik Andelin HBL:s Nordenkorrespondent i Stockholm

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning