En återställare i mångmiljardklassen

Snart kan världen behöva en motsvarighet till i Anonyma Alkoholister i Anonyma Finansministrar. Bild: Kenzo Tribouillard / AFP-Lehtikuva

Ett varv till! Mången regering beter sig som en skuldalkoholist som drömmer om nästa återställare. När blir det dags för vit månad – eller för att skruva igen korken – för centralbanker och för diverse pandemiberusade regeringar?

Den svarta komedin En runda till (Druk) av Thomas Vinterberg har gjort globalt triumftåg, pandemin till trots. Filmen kan ytligt ses som en provokativ hyllning till alkohol, men döljer tragiska undertoner. Under en blöt födelsedagsmiddag bestämmer sig fyra zombieaktiga, medelålderskrisande lärarkolleger att omsätta en tankelek i praktiken. För att hålla livsångan uppe börjar de smygdricka under dagtid. Först med vetenskaplig precision, sen alltmer hejvilt.

Samma drickandets psykologi – en evig maratonfylla – präglar våra statsfinanser. Efter politisk handfallenhet under finans- och eurokriserna drygt tio år tillbaka erbjöd hyperstimulerande centralbanker tillfällig räddning. Men krisåtgärderna permanentades, de samhällsekonomiska grundproblemen förblev olösta, och än i dag fortsätter man på den tidigare inslagna kursen. Utan karta eller kompass irrar vi omkring på en ocean av skuld, i ett fullskaligt, historiskt fiskalt och monetärt experiment. Återställaren som var avsedd att tillfälligt lindra huvudvärken botade inte sjukdomen. Förr eller senare står vi inför en avgiftning. Lärdomen av tidigare bubblor och obalanser är att detta resulterar i chockanpassning.

Har skuld blivit det nya normala? Det finns otaliga paralleller mellan skuld- och alkoholromantik. Spenderglada regeringar ser ett perfekt alibi i pandemin, tänker kreativt utanför ramarna – och långt utanför statsfinanserna. Anpassningen och de strukturella reformerna får vänta, än en gång.

I år beräknas Finlands nettolåneupptagning landa på 14,4 miljarder euro. Statsskulden, som inkluderar hela den offentliga sektorn, snuddar vid 130 miljarder euro – över 23 000 euro per invånare. Finland är inte värst i klassen inom EU, men det är ingen ursäkt. Tvärtom dras vi med specifika demografiska problem som skriker efter åtgärder. I de offentliga ladorna har konsumtionsskuldebreven ansamlats i rasande takt mer eller mindre sedan 2008, under hög- såväl som lågkonjunkturer. Ifall vi inte närmar oss balans ens under någorlunda goda tider, hur går det då vid nästa snålblåst, pallar den svajiga välfärdsapparaten?

Centralbankerna har mist sin självständighet och trovärdighet, medan regeringar köper till sig popularitet. Kostnaderna kommer smygande. Priset kan bli en japanisering av de europeiska ekonomierna, med konkursmogna zombiebanker som stöttar upp dito företag. Detta stagnerade system håller sig flytande tack vare en strid ström av stimulansåtgärder, som dessvärre motverkar konkurrens, innovation, och jobbskapande tillväxt. Höga skuldkvoter sänker hela tillväxtförmågan i ekonomin.

River man upp gamla ramverk, struntar i underskott och glömmer bort allt vad krisberedskap och budgetdisciplin heter, spelar man med höga insatser. Populisterna gnuggar händerna inför en europeisk skuldunion som utvecklas i skymundan. Då folk känner sig bestulna vacklar tron på demokratin – de historiska exemplen avskräcker.

Inom klimatpolitiken talas allt öppnare om förpliktelser gentemot kommande generationer. Samtidigt har en nykter makroekonomisk diskussion helt uteblivit. Finans- och penningpolitiken verkar ogenomtänkt, likt ett hafsverk som svarvats ihop för att köpa tid och tona ner interna politiska knutar. De väljare som röstat fram snabblånsregeringarna, utan återbetalningsplan, kommer att ligga i graven då amorteringen blir aktuell.

Visst kan staters skuldsättning variera för att jämna konjunkturcykler, men under coronapandemin har flera länder skuldsatt sig upp över öronen. Ett landskap med bestående låga räntor gör centralbankernas räntevapen uddlöst. Ytterligare ansvar faller därmed på politikerna – som styr mot följande kris, utan säkerhetsbälte eller krockkuddar.

För att förebygga baksmälla gäller det att varva med vatten, hålla koll på klockan, sluta dricka senast vid midnatt – och helst skåla med måtta. Den skuldpopulistiska återställaren innebär självbedrägeri. Nu gäller det att sätta klackarna i backen, sluta elda för kråkorna och planera för morgondagen.

Inom Anonyma Alkoholister är steg nummer ett att identifiera problembeteendets fysiska och mentala dimensioner. Snart kan världen behöva en motsvarighet i Anonyma Finansministrar, som har mist sin kreditvärdighet och inte längre har råd att ropa in en bricka shots. Politikerna har med sina bakismyter visat sig omogna att hantera nyckeln till barskåpet.

Torsten Fagerholm är ledarskribent

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Finland behöver Östersjön – vi kan och ska ännu rädda den

Mer läsning