En artist med en enorm produktion

Prince representerade den moderna soulen och visade att en svart musiker inte behövde begränsa sig till en förutfattad typ av musik. Ralf Sandell minns höjdare och floppar i Prince karriär.

På torsdag kväll kom det överraskande beskedet om Rogers Nelsons – bäst känd som Prince – bortgång. I skrivande stund har minnesskrifterna avlöst varandra i flitig takt och min första tanke är att jag inte har så mycket att tillföra i flödet.

Men nog har det varit ett sorgligt år: först Bowie, sedan Maurice White och nu Prince… Jag kan liksom inte riktigt komma ifrån det absurda och inte så lite olustiga i att de här tragiska dödsfallen på något sätt placeras i viktighetsordning. Men det verkar ligga i tiden. Liksom det att alla medier och tyckare på direkten ska ha någonting att komma med om dessa fantastiska musiker.

Inte för att de inte är värda alla hyllningar – speciellt som Prince för mig hör till de riktigt stora. Stor, för att inte säga enorm är också hans produktion och det ska genast sägas att bland mängden hittar finns det missar också.

Det ska också sägas att bland mängden missar finns det fortfarande så mycket intressant material att rota i för en Princefanatiker, att hans produktion är ett lätt val för den där berömda öde ön.

Doldes för föräldrarna

Jag har gillat Prince sedan det tidiga 1980-talet. Och när jag skriver det inser jag samtidigt att det låter lite platt. Det var ju på 1980-talet som han var som bäst och störst – vem gillade inte honom då?

Poängen är att jag har följt honom nästan från början. När Purple Rain kom 1984 skulle jag fylla tjugo och var alltså inte helt ung längre. Förbi var de formativa tidiga tonåren. I och för sig hade jag snappat upp honom ännu tidigare; Little Red Corvette minns jag att vi diggade på MTV med några kompisar.

Men den sommaren spelades When Doves Cry på alla stans diskotek och när Let's Go Crazy kom tog man det ibland ganska bokstavligt. Jag började på allvar bli krokad och gick bakåt i hans diskografi. Skaffade Dirty Mind, men lät bli att visa eller spela den när föräldrarna var hemma.

Inte för att dom hade uppfattat vidden av de erotikdrypande texterna. Men omslaget i sig med Prince i vad som närmast kan beskrivas som tanga och glammig kavaj på den bara överkroppen, var lite chockerande för en pryd tjugoåring. Nu inser jag att det var länge sedan jag lyssnade på skivan.

When You Were Mine räknar jag som en top-10-favorit ur Princekatalogen, liksom Sign of The Times, Lady Cab Driver och Sometimes it Snows in April (dagens soundtrack, känns det som). Vid sidan av de redan nämnda.

Men låtarna är så många att vi hastigt får utöka listan till en top 100 som även den lär förändras från dag till dag.

Fakta

Prince

Prince Rogers Nelson föddes i Minneapolis den 7 juni 1958. Han sägs ha skrivit sin första låt bara sju år gammal och hanterade ett flertal instrument, bland annat gitarr, trummor och piano.

Hans musik kombinerade ofta element från pop, rock, funk, disko, soul och jazz.

Prince skivdebuterade 1978 med albumet For You och hade länge en kontroversiell framtoning. Med filmen och skivan Purple Rain (1984) slog han igenom för en internationell publik och ett intensivt turnerande följde.

Bland de album Prince gav ut märks bland andra Prince (1979), Dirty Mind (1980), 1999 (1982), Sign o' the Times (1987), Lovesexy (1988), 3121 (2006) och Plectrumelectrum (2014).

Prince regisserade spelade också huvudroller i flera filmer, och gjorde filmmusik till bland annat Batman från 1989.

Prince gifte sig två gånger: 1996 med körsångerskan Mayte Garcia och 2001 med Manuela Testolini.

Källor: Nationalencyklopedin, AFP, Reuters

Gränsöverskridande

En gammal studiekamrat och kollega från Åbo, Jean Lindén, skriver insiktsfullt att Prince hade det mest kompletta paketet som popartist. Ingen annan kommer upp i samma nivå vad gäller "musikerskap, röst, dans, klädstil, visualitet och allmänt ikonskap", allting kombinerat. Det där är lätt att hålla med om.

Han behärskade allt det där. För mig har han dessutom varit särskilt viktig som en fundamentalt gränsöverskridande artist.

Det var just vid tiderna för Princes genombrott, då jag upptäckte honom, som jag också kom att fatta ett djupare intresse för svart musik i allmänhet: (gammal) soul, funk, hiphop och lite senare jazz.

Prince representerade då den moderna soulen och behärskade alla aspekter av svart musik. Men samtidigt var han lika influerad av pop och rock. Han visade att en svart musiker inte behöver begränsa sig till en förutfattad typ av soul eller funk.

Och med Prince som exempel insåg också jag så småningom att det är fullt möjligt att gilla både soul, rock, pop och hiphop – och jazz.

Ralf Sandell

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00