En ångestfylld Holländare för vår tid

Moderniserad. Camilla Nylund, vars lyriskt-dramatiska stämma knappast någonsin ljudit med en sådan sötma, gör rollen som Senta i Nationaloperans moderniserade uppsättning av Den flygande holländaren. Här har holländaren förvandlats till en firad bildkonstnär som, anfäktad av sina personliga demoner, lever ett kringflackande liv.Bild: Heikki Tuuli

Nationalopernas modernisering av Richard Wgners klassiker är smart, men visst måste åskådaren uppbåda ett uns god vilja och ha överseende med några ologiska skärningspunkter mellan text och scenisk handling.

OPERA

Den flygande holländaren.

Av: Richard Wagner. Regi: Kasper Holten. Musikalisk ledning: John Fiore. Scenografi: Philipp Fürhofer. Koreografi: Signe Fabricius. Dräkter: Anja Vang Kragh. Ljus: Jesper Kongshaug. Video: Luke Halls.

I rollerna: Johan Reuter, Camilla Nylund, Gregory Frank, Christian Juslin, Tuomas Katajala, Sari Nordqvist. Nationaloperans premiär 18.11.

En principiell fråga varje operaregissör som moderniserar en klassiker tvingas penetrera är librettot. Stuva om eller inte? Kasper Holten har, klokt nog, valt att inte röra Wagners text till Den flygande holländaren vilket, med tanken på att det hela utspelar sig i nutid och det ständigt närvarande havet inte ens är inom synhåll, å andra sidan lett till vissa trovärdighetsproblem.

Holtens idé med Holländaren som firad och blaserad bildkonstnär som, anfäktad av sina personliga demoner, lever ett kringflackande liv och aldrig lyckas etablera fungerande kvinnorelationer är dock så smart att åskådaren, med uppbådande av ett visst uns god vilja, är beredd att ha överseende med såväl några ologiska skärningspunkter mellan text och scenisk handling som att det hela stundtals nog känns aningen krystat.

När skeppsredaren och konsthandlaren Daland tillsammans med sin konststuderande dotter Senta och hennes investeringsbankirpojkvän Erik bevistar Holländarens vart sjunde år återkommande, i societetskretsarna omsusade vernissage och varken Daland eller hans assistent "styrmannen" en stund senare känner igen den världsberömda konstnären är det bara att konstatera att ändamål helgar medlen.

Holländarens monolog fungerar dock hyfsat som den excentriske artistens tal till sin artigt skrattande publik och att låta början av tredje akten med Dalands festande gäng kontra Holländarens "spökbesättning" bli huvudpersonens mardröm – kryddat med ett nog så suggestivt danselement – var sannolikt det enda möjliga sättet att tackla en i sammanhanget besvärlig scen. Att låta Senta och flickorna dreja i stället för att spinna var nog så finurligt, liksom att låta Senta illustrera sin ballad i bästa Jackson Pollock-stil.

Alienering och exploatering

Scenen är full av aktuella markörer i form av olika slags digitala hjälpmedel och flitigt nyttjade mobil- och handkameror – första gången jag ser operasångare filma sig själva samtidigt som de sjunger – och fonden var full av de nu för tiden i alla tänkbara sceniska sammanhang tydligen oundgängliga videoprojektionerna samt sångarnas i realtid projicerade filmsekvenser.

Den som vill kan häri förstås utläsa en kritik mot dagens sjukliga behov av ständig närvaro, nåbarhet och kontroll, samtidigt som vi i allt högre grad alieneras från våra medmänniskor och deras primära behov. Kanske kan samma tendens även skönjas i den onekligen rätt fyndiga slutlösningen, där den mer cyniskt och dystopiskt lagda åskådaren kan läsa in något av den personfixerade exploateringsmentalitet som är så utmärkande för vår tid.

Philipp Fürhofers scenografi med sin roterande, i fyra "rum" uppdelade och med reflekterande glasrutor försedda konstruktion – som i den såväl ton- som stämningssättande uvertyren även lånade sig till trafikterminaler av olika slag – var i sin tur ett skolexempel på att de enklaste lösningarna ofta är de effektivaste.

Tonårsstrulig Senta

Varje uppsättning av Den flygande holländaren står och faller i hög grad med gestaltningen av huvudrollen, där det krävs inte bara en enormt expressiv låg barytonröst utan även en ansenlig portion karisma. Danske Johan Reuter besitter bägge egenskaperna och när han dessutom spelade teater på ett sätt som hade platsat på många talscener var mycket vunnet.

Och det var sannerligen inte heller något fel på den på sin idol farligt insnöade Senta, snudd på tonårsstrulig i sin relation till Erik medan Holländaren väcker såväl kvinnan som konstnären till liv. Camilla Nylund, som gjorde sin första Senta i Berlin i fjol, har alltid varit en skådespelande sångare och hennes personligt färgade lyriskt-dramatiska stämma har väl knappast någonsin ljudit med en sådan sötma i klangen och expressivitet i de emotionella höjdpunkterna.

Christian Juslin var såväl sceniskt som röstligt trovärdig som den ultrakonventionelle Erik – man kan inte direkt klandra Senta – medan Gregory Franks ovanligt ljusa bas resulterade i att en del av den nödvändiga klangdifferensen mellan Daland och Holländaren uteblev. Sari Nordqvist och Tuomas Katajala gjorde väl ifrån i sig som Mary och styrmannen och mans- och damkören klingade sedvanligt mustigt, tillsammans och var för sig.

Amerikanske operaspecialisten Jon Fiore gav ett sympatiskt, men kanske aningen slappt intryck på podiet och de i Holländarens yttre och inre liv rasande stormarna fick föga klingande utlöpare i en ofta förvånande tam orkestersats. Synkroniseringen mellan scen och dike haltade därtill betänkligt i framför allt första akten, men de pusselbitarna faller sannolikt på sina platser vad det lider.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00